Så var då dagen D kommen, söndagen den 16 augusti. Jag drog mig iväg till velodromen i god tid för att kunna gå runt, känna av stämningen, träffa cyklister, kika på cyklar och fota litegrand. Där pågick inspelningen av den officiella PBP-filmen. Här intervjuade de en velomobilist.
Två av de svenska damerna, Hannah och Lisa, fick också äran att delta i inspelningen. Inte lätt att sitta framför kameran, bli intervjuad på annat språk än modersmålet och att sedan försöka säga något vettigt, jag vet. Det skall bli roligt att se resultatet.
Cyklisterna i första startgrupperna började samla ihop sig för den långa kön och vandringen till starfållorna. Några taggade typer höll sig väl framme som vanligt. Jag vet inte varför de valde att köra runt med plastpåsar på styret, men de hade säkert en plan (Anton säger att de hade mackor och vatten där eftersom de visste hur lång kön skulle vara).
Här Mona och Ari. Ari har nog cyklat allt som går att cykla inom randonnée.
Mona gjorde en av de mer starka insatserna genom att på egen hand ratta följebil åt Ari. Cyklisterna får ta hjälp av följebil i kontrollerna och det är ett stenhårt jobb att köra rätt (de får inte följa cyklisterna), hålla sig vaken och alert, vara på rätt plats i rätt tid och vara behjälplig på rätt sätt. Hon fick också mekaniska problem med husbilens bromsar men grejade ändå resan galant. Imponerande!
Klockan är strax före 16 och det är snart dags för A-gruppen att rulla iväg. Det har varit skytteltrafik till pissoaren, typisk spänd nervositet som behöver rinna igenom. Då passade jag på att hänga runt lite med kompisarna i startfållan. Skön stämning, mycket förväntningar och en hel del trams och löjl.
Snart dags för dem att rulla iväg.
Uppe vid startområdet hade jag glädjen att träffa Jenny som kom att göra en heroisk insats i PBP med minimalt med sömn. Hon startade först tidigt måndag morgon i sub 90-gruppen.
Jenny var utan cykel till Tour de Ötzi för ett par år sedan och lånade då min cross. Till saken hör att crossen hade fel storlek, inte var servad och jäkligt sliten och att den hade dubbdäck trots att vädret då var på plussidan. Trots eller tack vare den brutala misärrundan så fortsatte Jenny med cyklingen.
Bengt gjorde nu sitt femtielfte PBP eller något liknande. För att kunna ha gjort så många så måste man vara skitgammal, men jag tror att cyklingen konserverat Bengt hyfsat väl.
Alltid trevligt att träffa Wei. Vi har inte cyklat jättemycket ihop men träffas alltsomoftast på olika breveter.
Så släpptes cyklisterna iväg efter en väl tilltagen karavan av bilar och motorcyklar. Värsta TDF-grejen, men så blev det också väldigt snyggt och kontrollerat. Mig veterligen var det inga vurpor eller incidenter vid starten för några i snabbgrupperna. Publikens jubel hördes lång väg.
Märkligt att se gruppen med specialcyklar dra iväg. Velomobilmaffian höll ihop.
Det här är inte en tandem.
Och så återigen de märkliga crosstrainercyklar. Vill man stå upp i 123 mil så varför inte?
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar