Oranget till julbordet

Den nyaste traditionen hos oss är också den jag är mest nöjd med tror jag. Sedan några år tillbaka korkar vi alltid upp en flaska oranget till den kalla delen av julbordet, i år blev det Paraschos π Ponka, snyggt och gott.

Årgång 2010 är något med tillbakahållen än 2009, men fortfarande mycket gott. Orangea viner verkar passa perfekt till det kalla och årets Ponka matchade Walldorfsallanden bättre än bra.

Extra nöjd var jag för övrigt med laxen mitt i bild. La på den på röken efter skinkan och den fick lagas i 40 minuter i cirka 105 grader med körsbärsträet. Saftig, rökig, himmelskt god och en bra kamrat till vinet.

Julskinkan - rökningen

Målet för årets julskinksrökning var att få till en saftig skinka med rejäl, rund och fin röksmak. Vi började preppen för knappa två veckor sedan och så här såg skinkan ut efter marineringen.

Tyvärr hade vi inte de fina kokosbriketterna från Weber hemma. Istället prepparerade jag röken med Änglamarks briketter (ganska porösa, brinner snabbt) och körsbärsträ från tomten.

Tändning via The Minion Method, det vill säga att tända några briketter och lägga dem ovanpå de otända briketterna och träbitarna. Syftet är att kunna hålla en stabil, hyfsat låg temperatur under lång tid.

En fördel till med tändmetoden är att man kan ha ganska frisk luftillförsel till glöden utan att det blir för varmt vilket ger god rökutveckling. Här är röken monterad, skinkan pålagd och, kanppt synlig i bilden ligger termometern på plats för att konstant mäta tillagningstemperaturen.

Det är helt klart knepigt att ha andra briketter än man är van vid, det påverkar hur ventilerna ska ställas och mängden bränsle som behövs. Jag tillförde både briketter och trä i ett par omgångar vilket inte brukar behövas. Trots trickigheterna höll sig temperaturen mellan 105 och 115 grader genom hela rökningen och efter 5 timmar och 35 minuter hade skinkan nått måltemperaturen på 65 grader.

Uppskuren blev skinkan snygg, och det går att se var lagen har sprutats in. Här är skinkan tillsammans med rullsyltan och renköttet.

Resultatet då. 7-procentig saltlag gav något för hög sälta, nästa år bör vi testa 5-6% salt. Röksmaken blev i det närmaste perfekt, jag matade på med rökved under tillagningen och skinka verkar tåla nästa hur mycket som helst. Kraftig röksmak, men också rund, fyllig och god. Skinkan blev inte tillräckligt saftig, utan aningens torr. Anledningen är oklar, kanske kan det ha med den något höga sältan att göra, alternativt att skinkan kunnat ligga ännu längre i lagen. Ett tredje alternativ är att tillagningstemperaturen var något hög. Det här är dock randanmärkningar. Totalt sett blev det mycket lyckat och skinkan var riktigt god.

God jul!

Firar in julen dan före dan genom att skörda de sista tomaterna.

God jul!

Technorati Tags: Mat

Julskinksprepp

Snart dags för årets viktigaste rökning nämligen den av julskinkan. Traditionen bjuder att den ska rökas närmaste helg före julledigheten, men i år klarar vi inte schemat så det bli tillagning på självaste julafton.

Skinkan väger drygt 3 kilo, är inköpt på G Nilsson, ekologisk, kravmärkt och snygg och är sedan ett par timmar nedsänkt i 7% saltlag med vatten, vin (50/50), rosmarin och salvia (fortsätter med temat suddiga mobilbilder).



Vi körde också in en del av lagen med hjälp av spruta.



Nu ska den gojsa till sig i knappa två veckor i lagen inför rökningen. Gissar på tillagning i cirka 7 timmar i bulleten. Rökved från tomten i form av körsbär. Återkommer med metod och resultat.

Pithon-Paillé Coteau des Treilles 2013

Ett härligt fett vin med bra syra som är märkvärdigt gott är en relativt bra sammanfattning. Återigen ett jättelyckat köp från Gaston, och återigen en jättegod chenin blanc från Pithon-Paillé. Eftersom finkameran är i Stockholm fick det bli en suddig vinselfie med delar av en Bernard Buffet i bakgrunden, inte det sämsta.

























Det är verkligen ett rejält vin med maffig frukt med nästan övermogen doft och smak. Fetman balanseras med bra syra och citrus, och det finns en liten beska och ett uns mineralton där också. Lång eftersmak. Till vinet blev det pasta med salsiccia, grönkål och tomat.

Priset gör som vanligt ett sådant här vin svårrekommenderat, men testa gärna något av de vita Pithon-Paillé-vinerna som finns att köpa på Gaston. Min gissning är att de allra flesta som gillar vin kommer att bli nöjda.

November - sammanfattning

November var en bra månad, beställningen på durancava (två finfina lådor från Cavarosa) kom, viner från Gaston och Artisan wines har kommit, jag har käkat linderödssvin tillsammans med Tenuta Belguardo och så har jag hipp som happ anmält mig till Stockholm Marathon. Det får duga. Måluppfyllelsen var också total (väldigt enkla mål i och för sig). 1-2 kilo ner i vikt och löpningen och pendlingen håller i sig.

En rolig nyhet är att Artisan wines med flera har fått representation i Sverige via xwine.se. Det kommer säkert att bli beställningar därifrån inom kort.

Cykling: 32 mil på nya pendlaren från XXL. Dessutom har spinningsäsongen på Balanze satt igång, och det har blivit tre pass Sufferfest och suffrat har jag gjort. Det är en hederssak att få till störst svettpöl under spinningcykeln på passet. Brutalt!

Löpning: 15 pass, det vill säga 2 pass färre än oktober, men då har jag också ett par långpass på över 2 mil per pass (många år sedan jag sprang så långt) och den totala sträckan blev längre än oktober.

Målsättningar i december: Att hålla igång löpningen och cyklingen på ett bra sätt. Anmälan till marathon blev en klar förändring i förutsättningarna för träningen och ett något löst mål för december är att få till ett långpass på närmare 30 km. Borde funka bara kroppen håller, jag märker att min löpvana inte är stor.

Stockholm Marathon 2016 - anmäld

En av de stora fördelarna med att ha ett mellanår och inga särskilda målsättningar är att man kan tacka ja till vad som helst. Så när en kollega i morse frågade om jag vill hänga med och springa maran så sa jag ja och anmälde mig på direkten. Så där ja, en målsättning klar för nästa år. Ska vi säga under 3:40?

Penfolds Magill Estate 2006

Så blev det då dags igen för ännu en flaska av vinet som gjorde att jag upptäckte vin, Magill Estate. Det är snart 15 år sedan jag köpte hem ett par flaskor från finlandsbåten och som vi snart därefter knäckte till en pizza. Det är fortfarande min bästa vinupplevelse någonsin där jag insåg hur bra saker kan smaka.

Till vinet blev det oxsvansragu enligt klassiskt recept från Allt om mat (Jan Hed tror jag) den här gången, med mycket vin och en del choklad i. Här ihoplagd med buljong och mängder med Karljohan.

Det är en extremt fyllig gryta med massor med smaker, lite syra från vinet (förvånansvärt lite från 1,5 flaskor vin), och en del sötma från chokladen. Till grytan blev det pasta.

Den här grytan smakar som sagt mycket och det behövs helt klart ett vin som kan gå matchen, och det kunde, så klart, Magill Estate. Vi brukar aldrig kunna hålla oss så här länge med en flaska, och vinet visar helt klart upp mer mognadstoner än när vi normalt smakar Magill. Direkta anstöten är fruktig och lite jordig, i eftersmaken kommer godistonerna med fudge och vanilj fram och än mer frukt. En käftsmäll som är snygg så det förslår och det passar så klart strålande till maten, perfekt en kylig novemberkväll framför brasan. Här är flaskan tillsammans med cykelkeps och griffeltavla.

Det kommer alltid att finnas ett par Magill källaren redo när andan faller på. Gott!

Duran 5V Gran Reserva 2009

För 5 år sedan, för att fira min 40-årsdag, spenderade Anna och jag några strålande dagar med att äta och dricka oss igenom Barcelona. På väg ut på kvällarna stannade vi alltid till på en cavabar jag tyvärr inte minns namnet på, men det var fantastisk stämning, goda tilltugg och så serverade de förstås Duran som blev temadrickat för resan. Sedan dess har jag funderat på privatimport, men det har inte blivit av, så det var med glädje jag upptäckte Cavarosa Wine. Det är ett litet linköpingsbaserat företag med vin från små producenter och de råkade för tillfället ha Duran för försäljning. Utbudet verkar variera över tid, men jag hoppas att Duran kommer åter på menyn för de lådor jag beställde kommer gå åt i tämligen rask takt.

Till cavan blev det ost- och skinktilltugg.

Bubblet är riktigt bra. Fylligt, rejält brödigt med en en del godistoner och lite vanilj, en stil som passar mig perfekt. Det funkar hur bra som helst med tilltugget, och pata negran var ovanligt bra, snygg konsistens, fet och den smälte i munnen. Dyker Duran upp igen hos Cavarosa så är tipset att köpa en blandlåda. Utmärkt gott och utmärkt prisvärde.

Dovhjortsbog sous vide

Det är inte helt lätt att via google få fram bra kombinationer av tid och temperatur för den som vill köra Dovhjort sous vide. Här kommer en liten grej som hjälp på traven för nu har vi testat ett par varianter. Vi nådde inte ända fram men jag tror att det här ändå kan vara tillräckligt vägledning.

Äleby gård norr om Stallarholmen har dovhjortsbog för typ 145 kr/kg. Har ni vägarna förbi så är det en no-brainer att åka dit och tjacka upp sig på en stash. Dovhjort, älg, vildsvin, vildand mm finns i frysarna där och allt är prisvärt. Har man tur kan man också på resan ut få fantastiska vyer med hjortarna som lever i vilthägnen runt gården. Klart värt en resa.

Härom helgen gjorde vi första försöket med hjorten, 58 grader i 20 timmar, därefter snabb stekning runt om i väldans varm panna. Resultatet är väl godkänt med ett mört, mjällt kött med mild och fin men också fyllig viltsmak. Tiden och temperaturen ligger på gränsen till vad köttet tål, ett par bitar var på gränsen till mosiga, inget tillstånd man vill uppnå. Dock på rätt sida den här gången.

Testet nu var att göra dovhjorten både i något lägre temperatur och kortare tid, 55 grader och cirka 8 timmar. Tidsmässigt tror jag att vi ligger rätt här. Köttet är fint med bra konsistens, både fast och hyfsat mört. Temperaturen känns dock något för låg, köttet är för rött för vad jag tycker passar hjort. Mitt tips är att köra köttet i 8 timmar med temperaturen inställd på 57 grader. Den något högre temperaturen bör göra att köttet blir lagom tillagat och att det blir perfekt mört. Nu lär det dröja något till nästa tillfälle för mig, men jag återkommer då med resultat.

Linderödssvin och Tenuta Belguardo

Det här är en bloggpost som helt oförblommerat är reklam för köttbutiken Millert och Dahlén. I fredags innehöll deras statusuppdatering Lindersödssvin och kotlett i samma mening så det fanns inget att tveka om, bara att ta en sväng till Stallarholmen för inköp av exceptionellt prisvärd gris från Wilhelmina. Det blev två kotletter från karrésidan på precis ett kg totalt.

Jag valde att köra dem indirekt på webergrillen med 3/4-dels fyllt tändrör och bitar av körsbär på briketterna. 50 minuter var något långt och träet helt i onödan, grisen hade klarat sig bra naturell. Det oaktat så blev resultatet mycket bra, det är en väldigt fin, djup fläsksmak från Linderrödsgrisarna. Köttet är utmärkt bra och fettkappan var mycket fin och rejäl och inga problem att få allt att gå åt. Som sagt så gick köttet aningens för långt och röksmaken kom med en liten skärpa som tyvärr inte var helt angenäm (det här är randanmärkningar, men ändå). Nästa gång skippar vi grillandet utan testar istället att köra kotletten sous-vide, kanske 60 grader under ett par timmar, för att sedan steka/blåslampa den så fort som möjligt för bästa maillardytan.

Grisen serverade vi med rotfruktsgratäng och Tenuta Belguardo. Vi hade lite problem med att få plats med något annat än kotletterna på tallrikarna, men vi fick till det hyffsat tycker jag.

Vinet var som vanligt utmärkt, Tenuta Belguardo är en av favoriterna.

Jag trodde dock att mognaden skulle gått längre på 2008:an, men istället är det fin mogen frukt och perfekta syror till maten. En helgjuten måltid med lite förbättringspotential. Och så uppmanar jag alla att besöka Millert och Dahlén. Bra skit.

Oktober - sammanfattning

Nytt jobb, stulen cykel, köp av nya cyklar och bra måluppfyllelse sammanfattar oktober rätt väl. Rätt larviga mål i och för sig men jag har hållit igång löpningen väl och cykelpendlingen till nya jobbet funkar. Hagaparken är vsacker om hösten.

Cykling: 12 mil på gamla cyclocrossen och 8 på nya. Hann också med ett racerpass med Eddy på 6 mil, väldans trevligt. Och nya brukscykeln, en White från XXL som jag hoppas ingen vill stjäla fick jag ihop 21 mil på. Verkligen en omärkvärdig cyklingsmånad, men det har var rätt trevligt med nya pendlingen.

Löpning: 14,3 km på 17 pass. Otroligt nöjd med det här. Det har inte varit helt lätt att komma igång med löpningen och det känns att det frestar på leder och ligament, men det känns helt rätt just nu. Fortsätter jag den lugna ökningen kommer det här nog bli bra.

Mat och vin: Som vanligt en massa obloggat men Artisan Wines The Experimental 2012 imponerade stort.

Målsättningar november: Att fortsätta hålla igång löpningen som i oktober, väldigt nöjd där. Att hoja i lite lagom lunk med pendlingen som stora grejen, snart kommer suget åter känns det som. Det råkar också vara så att november är min frus årliga späkmånad. Jag brukar aldrig lyckas hänga med i det, men vi får se, kanske 1 eller 2 kilon ner i november som prepp inför all julmat.

Downhill-CX

Downhill på slicks och med landsvägspedaler är det få som klarar så elegant som Micke. Tyvärr funkar inte inbäddning av video, men här kan man se den sjukt spännande filmen.

Förutom det där tramset så var det en fantastiskt vacker dag att cyklar på.

Här är gps-spåret för den som är sugen på en Löt-tur.

Artisan Wines The Experimental Wine 2012

Det har varit en bra helg på många sätt, inte minst mat- och vinmässigt. Igår grillade vi biff och tog en Emidio Pepe 2009 till som inte alls gick av för hackor. Idag blir det sous-vidad muskelmage från Anka, men inget vin till den här gången. Fredagkvällen stack dock ut med ett av de bättre vin jag druckit på länge, ett vin att bli glad av från Artisan Wines.

Det här är en fantastiskt bra Sauvignon Blanc. Massor med mineral för tankarna till Chablis, men inte med bara mineral. Istället finns det så mycket mer. Vinet är gott direkt från öppnandet och känns strålande till maten. Smaken är inte alls som jag är van vid vad gäller Sauvignon Blanc, perfekt syra, sten i mängder, rejäl frukt med ljusa toner åt päron- och äppelhållet. När jag nämnde €15 för Anna sa hon bara “sjukt billigt”. Tuba håller med och märker blogposten Janne Tuba rekommenderar, det här är prisvärt så att det stänker om det.

Till vinet åt vi kycklingklubbor, färdigfixade från Urban Deli med polenta och rostade rotfrukter.

Antar att detta måste vara den perfekta uppladdningen för teknisk mtb-körning under en timme för Anna gick och vann klubbmästerskapen idag, men så blev hon också så här trött.

Kul körning.

Cyclocrossen är död, länge leve cyclocrossen

Det visade sig att Cykelhuset i Upplands Väsby hade ett exemplar kvar av en exakt likadan Merida som den som blev stulen i tisdags så den stack jag iväg och shoppade igår.

Premiärturen skedde idag och blev en nyttotur till fina Hornudden.

Var ju tvungen att köpa lite chips liksom (perfekt friterade och perfekt konsistens).

Det blev en likadan cx som tidigare eftersom jag var galet nöjd med hojen. Genomspecad, i synnerhet hjulen funkar väldigt bra, bra geometri för mig och extremt bra prisvärde gjorde valet enkelt.

Cyclocrossen stulen

Djävla skit! Andra bloggposten på året som handlar om att jag blivit bestulen på en cykel. I februari var det pendlarjonnen som försvann och nu var det dags för ersättaren, min fina Merida CX 700.

Den här bloggposten var inte tänkt att handla om det här utom om hur mullig min nya pendlingsväg är.

Inte alls tråkig faktiskt.

Den här hojen gillade jag verkligen och det är en anings bittert att den är borta. Frågan är vad som är vettigt att pendla på, en enkel hybrid från XXL eller Team Sportia, någon single speed, eller kanske en bättre begagnad? Ingen bättre hoj i alla fall. Ser ut som att det inte blir så mycket träningspendling i oktober (det vill säga pendling som jag registrerar som träning). Får bli Annas gröna så länge.

September - sammanfattning

Efter att ha haft ett stort mål framför mig under ett par års tid så känner jag mig nu aningens vilsen i träningen. Jag har fortfarande driv att komma ut, men den lilla struktur och tanke som fanns bakom tidigare finns inte nu. Att inte ha något tydligt mål gör det såklart svårt att staka ut riktningen så jag får göra försök att hitta på något vettigt. Två funderingar är dels att känna att 45 minuter på en mils slätlöpningen är hyfsat bekvämt eller att satsa på att delta i Ursviks ultra på 45 km i mars (tre varv runt extremen, dvs galet många höjdmeter). Cyklingsmässigt mål nästa år skulle kunna vara att vara tillräckligt bra för att genomföra Örebros 100-milare utan för hård ansträngning, eller att arrangera svartrejs på grus med Micke (den ena grejen lågintensiv och utdragen, den andra högintensiv och dammig, båda kul).

Trots allt så var september ändå en riktigt bra månad med Gotland360 som höjdpunkt. Jag har också druckit en del gott vin men inte alls varit på bloggningshumör. Dels ett par Rijk’s Chenin blanc som var riktigt trevliga och dels ett par väldans trevliga mallorcineser som varit definitivt bloggvärda. Nåja, löpnings-, cyklings, vin- och blogghumöret återvänder säkert inom kort.

Utöver det viktiga bloggrelaterade livet har jag bytt jobb från utvecklingsingenjöreriet på Bold Printing till konsulteri på Formpipe. Ser fram emot att komma igång ordentligt där, och ja, det finns dusch och omklädningsmöjligheter, det viktigaste kriteriet för om en arbetsplats är bra eller inte.

Cykling: En ynka tur på mtb, dock utförd i bergig miljö vid gränsen mellan Frankrike och Italien på konferensresa med nya jobbet innan jag börjat där, så det får duga tycker jag. 27 mil cx, mest pendling som vanligt. Raceråkandet hölls uppe av Gotland360 och där blev det knappa 50 mil totalt.

Löpning: Här har måluppfyllelsen för månaden varit strålande tycker jag. Jag har äntligen kommit ut och tagit pass regelbundet om än ostrukturerat. 16 pass på knappa 15 mil totalt är väl godkänt. Kul!

Målsättningar oktober: Hålla igång löpningen så som jag satt igång med under september. Att komma igång med cyklingen till och från nya jobbet.

Gotland360

Här kommer rapporten från loppet jag inte vill göra reklam för men ändå dela med mig av. Sammanfattningen är att det var en ren glädje att cykla ordentligt igen, ryggen är i det närmaste hel och jag har gått upp 1 kilo över helgen. Gillar man att sätta personliga rekord och att till exempel köra så fort som möjligt runt en sjö så kan man sluta att läsa här. Gillar man fika och god mat kan man fortsätta.

Vilken lycka att få plats på loppet jag senast körde 2013, det börjar bli lite för poppis det här. Den här gången dessutom med en bonusrunda på Fårö på fredagen dagen innan själva loppet. Anna och jag gick wild and crazy och skippade båtturen till förmån för flyget från Bromma, vi bor ju bara 15 minuters gångväg (20 minuter med cyklar och packning) från flygplatsen. Instruktionerna på hemsidan säger bara att man ska ta av hjulen och plasta in allt så att andra passagerares bagage inte skitas ner. Perfekt sysselsättning på flygplatsen.

Från mitt perspektiv vill jag påstå att det funkade hur smidigt som helst. Anna var inte lika nöjd med sitt växelörshaveri. Inga verktyg i världen kunde hjälpa.

En viss oro kunde anas.

Genialt nog hade arrangören en lånecykel som faktiskt funkade för Anna och cyklingen för alla 3 dagar var säkrad.

Som de flesta cyklister som läser den här bloggen vet så är Gotland360 loppet för oss som gillar att tramsa runt på cykeln i lagom takt i vackra omgivningar och samtidigt ta alldeles för många pauser där vi passar på att fika och äta i stora mängder. Inget hetslölj för att få så bra tid som möjligt. När man dessutom får hoja och fika med cykelkamrater som Temposkägget blir det extra trevligt.

Bilden ovan är såklart från första fikapausen under bonusrundan på Fårö. Dock missade jag att ta bild på wienerbrödet vi serverades innan start. Oförlåtligt.

Rundan gick förbi fantastiskt landskap.

Gotland360 är det enda cykellopp jag vet där cyklisterna ler sig igenom hela loppet. Feelgood-loppet framför alla andra.

Det här var alltså en 7-milsrunda vi gjorde. Det överflödiga fikastoppet var redan gjort. Därefter såklart dags för lunch.

Fantastiskt gott med en rejält hårdrökt lax. Ingen skärpa eller kantighet i smaken och jag gissar att de kört den lågtempat under hyfsat lång tid i röken med i stort sett bara rökved som bränsle. Förvånansvärt bra resultat! Stellan och jag är exakt så nöjda som vi ser ut att vara och jag är sugen på att experimentera lite med laxrökning nu.

På nästa stopp kom så loppets enda släta bulle. WTF!

Fredagkvällen avslutades med en cykelmässa i miniformat, pastaparty och så förstås min kusin Fredrik Emdén som intervjuade Marcus Ljungqvist.

Som grädde på moset fick jag också det storstilade presenten Fredrik Kessiakoffs Astana-keps av hans biograför Fredrik Emdén. Som jag förstått det (jag kan ha fel) så fick The Koff endast en keps av teamet så om jag ser tagen ut av stundens allvar så förstår ni varför (har på mig kepsen i skrivande stund).

Dag 1 på själva cykelloppet fortsatte fikaorgierna i ett furiöst tempo. Först en liten macka.

Ett par mil senare favoriten saffranspannkaka.

Precis som loppet 2013 var återigen Pålle ett stort draglok i vår grupp. Han verkar ha en dieselmotor med en växel som kör i ett tempo oavsett med- eller motvind. Pålle, med sina 71 år är en sann förebild och en av mina största cykelidoler, här vid nästa fikastopp som helt otippat bestod av focaccia.

Pålle fortsatte med sin brutala fart och som tur var fick vi en kort punkapaus där det var oklart vad Temposkägget egentligen spanade in.

Efter punkastoppet samlade vi ihop oss och det var ordning och reda i vår lilla grupp (inte alls som sådana där randonneurtöntgrupper som jag vanligtvis kör med).

Bara för att i nästa stund vara framme vid Holmhällar för en återigen god laxlunch, den här gången orökt.

Som tur var dröjde det inte länge till nästa depåstopp med äppelkaka med asmycket sås. Puh!

Bikeoholic-Jonas var ute på sin längsta cykeltur någonsin, vilket han klarade med bravur. Han var såklart enbart kittad med grejer från egna butiken, snyggt och snabbt även om jag inte tycker att strumporna hade en helt okej längd. Jaja, detaljer, men ska man marknadsföra sina grejer så är även sådant av vikt.

Någonstans i krokarna här började magen bli jäkligt full och slå i låren (eller om det var tvärtom) på ett inte helt behagligt och dallrigt sätt. Sådant hindrar inte en sann 360-cyklist att trycka i sig en saffransbulle och tre sorters kakor. Vetskapen om att det inte var många minuter till mål hjälpte också.

Men säg den vila som räcker tillräckligt länge. Väl i mål serverades utmärkt god rökt flundra med sportdryck.

På något sätt lyckades jag komma in i andra andningen här för jag tryckte i mig rejält av kvällens mat, helgrillat lamm med potatisgratäng och tillbehör samt chokladtårta till efterrätt. Även den fria baren lyckades jag ta en större del av. Här en bild på en del av den samt uppätet lamm med potatisgratäng som tagit slut och obefintliga tillbehör fast utan efterrätten som var på en tallrik utanför fotot i både tid och rum.

Temposkägget, min fru och jag var de som partajade längst och vi lyckades hålla på ända till 22-tiden. Lite lamt av övriga kan tyckas, men de var nog inte lika vältränade som vi.

Eat, sleep, cycle, repeat. På lördag morgon kl 8 strax efter frukostbuffén var det dags för avfärd igen.

Här, kan jag självgott konstatera, hade jag lyckats vara väldigt taktisk vid buffén, och första depåstoppets prövning kunde avnjutas med behag.

Strax därefter kom mitt favoritstopp alla kategorier. Spelmanslagsdepån med kajpsoppa och macka. Snacka om cykellyx alltså.

Medans gänget underhöll oss med Annas visa tuggade vi oss vidare genom loppet.

Här någonstans började matformen verkligen gå in i en höjdpunkt. Lunchlammet satt som en smäck!

Resten av loppet gick i ett huj och jag undrar om min nya superkraft är att jag kan äta hur mycket som helst på Gotland. Nästa depås äppelkaka gick precis som palsternackor inte av för hackor.

Sista depåstoppet var välbehövligt, det hade gått flera minuter sedan vi åt sist och mackan slank ner som ett gott rödtjut en fredagkväll.

Väl i mål utbröt stor och allmän skägg-glädje!

Tyvärr missade jag gruppbilden, det var verkligen ett skönt gäng vi hojade med. Anna var glad och oförskämt fräsch när hon gick i mål.

Den här helgen var helt suverän. Så mycket glada människor som bara har positivt att säga och ett fantastiskt arrangemang. Kul också att vara igång ordentligt med hojandet. Efter att vi gick i mål kändes det som att jag kunnat köra ett varv till utan problem vilket får ses som ett gott betyg på läkeprocessen och konditionen. The Tuba is back!