20-mila grusrunda från Köping

Jajamän, det är det här randonnée handlar om. Någon med lokalkännedom som lägger en bana för att visa upp de fina sidorna av omgivningarna, och vi som betalar 100 kr för kalaset och hojar runt och njuter. Gissa om Jannetuba rekommenderar den här rundan.

Vi var 6 stycken deltagare som slöt upp på Sjömans konditori i Köping för en andra frukost. Mest välrepresenterade namnet var Peter men det fanns också en av varje av Janne, Micke, Tobias och Rasmus (eller om han hette Triathlonmannen, inte helt solklart).

Frukost nummer 2!

Efter en lugn start ökade tempot rejält efter en och en halv mil och mitt fokus blev mer på cyklingen än på njutningen så Micke och jag kom överens om att släppa gruppen och köra tvåmanna-tvåparscykling. Det var en utmärkt idé som i vanlig ordning ledde till tramsande och fotostopp.

Min Garmin börjar bli trött och la av sisådär en 5-6 km innan målet, men här finns spåret för den som mot förmodan vill ta en titt.

Vackra vyer!

Jag tar bild av Micke som tar bild av lamor.

Aprak!

Var tvungen att ta bild av bästa nerförsbacken. Fina fisken.

Åh, glamouren med målgång!

Tips på cykellopp, Slottsrundan och Gotland720

Cykling handlar som bekant om att fika och näst efter Gotland360 så kvalar Slottsrundan och Gotland720 in som bästa fikaturerna under året.

Slottsrundan: 20-milare från Södertälje som går via Tullgarns slott (frivilligt), Nynäs slott, Södertuna slott, Mälsåkers slott, och för den som orkar och har lust, Taxinge slott (också frivilligt). Traditionen bjuder att det går att förboka 2-rätters lunch på Södertuna slott och att vi sedan stannar i Stallarholmen för att hugga in på vad Printz bageri har att erbjuda. Fullkomligt luxuöst och så långt ifrån den normala randonnée-misären man kan komma. Loppet går 6/6 och anmälan kan göras här (anmälan är öppen till ett par dagar innan loppet). Och, just ja, det är alltid bra väder på det här loppet.


Gotland720: Här kan man välja om man vill räkmackefincykla någon av de kortare sträckorna, eller dra i med hela knäckebrödssträckan på 36 mil. Den sympatiska idén från arrangören är att alla cyklister ska komma i mål ungefär samtidigt (mellan 10 och 12 timmar efter start). Efter banan finns vägskäl där man måste fortsätta om klockan står på vitt. Om den står på oranget får man välja, men vid rött måste man vika av mot Visby. 6 olika längder finns från 20 mil upp till 36 och det hela avslutas med att alla cyklister träffas på Scandic i Visby för att trycka i sig välbehövligt krubb och dryck. För oss som gillar misär så bjöd förra året på regn, kulingvindar och svala temperaturer. I år ska det tydligen bli en solskenshistoria. Loppet går 17 juni och anmälan görs här.

Västerås grusvägsrunda 200 km

Efter ett halvår utan träning, med konstanta småinfektioner och med ett välkommet avbrott med tre veckors influensa firade jag tillfrisknandet på bästa sätt: Grusrunda! Den här gången med två kumpaner, Micke från cykelklubben och nybörjaren Joar som kom att slå personligt distansrekord på bästa sätt.

Vid starten kl 8 på lördagsmorgonen slöt 7 cyklister upp vi Shellmacken vid Blåsbo i Västerås. Joar var väldigt glad och förväntansfull, den här bilden är tagen strax innan starten då Joar skulle hänga lite coolt på ramen inför övriga rutinerade cyklister vilket resulterade in exemplariskt snygg vurpa från stillastående vilket väckte stor och allmän muntration.

Micke däremot höll sig stadigt på cykeln, men å andra sidan har han ju övat sig massor på att hänga coolt på ramen.

Stort tack till arrangören som hade lagt en runda på fantastisk vackra vägar, men också galet tufft underlag. Banvall, rullgrus, makadam, sumpiga vägar med mer. Sluttiden på 11:25 för en 20-milare säger allt, det var hårt. En självklarhet är också att första punkan kom på en av de finaste vägarna.

Sedan tramsade vi på i vanlig god ordning. Då vi var ute i obygden fanns inte de vanliga glamorösa mackarna som stämplingsplatser utan de flesta kontrollerna var av fototyp. Första stämplingen i Hålsbo.

Målet för dagen var att sig upp på Västmanlands högsta punkt 331 meter över havet. Välpreppade med en leverpastejmacka i magen satte vi av från Skinnskatteberg. Vägen upp mot Timmeråsarna var kalaskul med grovt grus och branta backar som fick mig att minnas L’Eroica i Toskana. Alla klarade att cykla hela vägen upp. Även det här var det en fotokontroll. Notera att Joar klarade av att stå kvar på cykeln utan att vurpa.

Ännu härligare var det att bromsa sig ner från Timmeråsarna, att släppa på farten var inte att tänka på då cykeln spårade rejält även i låga farter. Tråkigt nog kom vi ut på asfaltsparti där det bara var att rulla ner.

Sedan kom den verkligt hårda biten av loppet. Pizzan från Bosses glamorösa grill i Skinnskatteberg satt som en smäck och jag tror att större delen av mitt blod försvann till magen för att gotta sig extra i havets delikatesser.

Mmm, pommes!

Efter Virsbo kom vi in i brandområdet. Att köra där på mindre grusvägar gav ett helt annat perspektiv, förunderligt, vackert på något sätt och lite deprimerande. Jag körde där när branden fortfarande var rätt nysläckt, nu har det börjat komma lite försiktig grönska med gräs och blommor.

Partners in crime.

Rutten började ta ut sin rätt, vi var alla rätt slitna vid sista stämplingen vid Öjesjön och, faktiskt, också ganska grusvägsmätta.

Sista 3-4 milen blev mest transport och längtan till Shellmacken med sitt rika utbud av kexchoklad och Coca Cola. En sned och suddig bild på Joar hanns dock med.

Micke och jag var rätt slitna när vi kom i mål, törs knappt tänka på hur det var för Joar. Hans cykelmål för året är att köra Vätternrundan och så värmer han upp genom att köra en betydligt tuffare runda. Hatten av för den prestationen, Vättern kommer att kännas löjligt lätt efter det här.

Med lite felkörningar här och där så lyckades vi skrapa ihop 21,9 mil med totaltid på 11:25 och rullsnitt på 23,9 km/h.

Personligt längdrekord för Anna: 300 km

Igår sprängde min fru gränserna och cyklade längre än någonsin, drygt 300 km i randonnéeloppet Saltluft från Täby med Randonneur Stockholm. En fantastiskt vacker rutt förbi Furusund, Grisslehamn och Knutby, men också många höjdmetrar och bitvis knixig väg. Min Garmin-länk här.

Monsterförning av Anna.

Och jag kunde softa längst bak.

Glamour präglade rundan.

Sliten men nöjd Anna i det fräsiga målområdet.

30 mil är långt. Strålande genomfört!

Medaljens framsida

När jag vittjade stockholmsbrevlådan idag så fann jag ett brev från Randonneur Stockholm med medaljer och kort från gamla lopp. Bland annat en medalj från när jag 2013 lyckades bli Super-randonneur för första gången.

För er som inte vet så behöver man, för att kunna titulera sig super-randonneur, genomföra en serie lopp på 20, 30, 40 och 60 mil respektive under ett kalenderår, vilket jag gjorde april-juni 2013. Jag är mäkta stolt över att jag kom över tröskeln och klarade av att genomföra de skrämmande distanserna, och faktiskt är det är nog en medalj värd att spara. Nu känns det så klart inte lika märkvärdigt, men då flyttade jag mina gränser för vad jag klarar av.

Med följde också en massa brevet-kort, randonneurens viktigaste grej att hålla ordning på och beviset för att man klarat ett lopp. Tillsammans utgör de beviset på mina två, hittills, genomförda serier (en till förra året).

Det här var en kul påminnelse om tidigare lopp och utvecklingen jag gjort, särskilt nu när motivationen kanske inte är på topp. Vilket år som helst är det dags för en ny serie.

Södertäljes 20-milare, Södertörns pärla

Inför Gotland720 velar Anna och jag kring om vi ska köra 22 mil (och vara hyfsat säkra på distansen), eller 26 mil (långt, men kanske lite finare vägar på tillbakavägen till Visby). För att testa formen för oss körde vi gårdagens 20-milare där planen var att jag skulle dra hela vägen och Anna ligga på rulle. Medcyklisterna hade inga som helst problem att foga sig i våra planer utan höll sig snällt bakom de stunder de åkte med oss.

Vi tog det lugnt, åkte sakta när det gick uppför och drog på lite på platten och nerför. Perfekt taktik, varken Anna eller jag var särskilt trötta vid målgång och vi landade på rullsnitt 29,4 km/h. Jag känner mig inte ett dugg orolig inför Gotland utan det är bara att välja den sträcka vi känner för då.

Förutom att cyklingen funkade bra så var det en social och trevlig tur. Hade också glömt hur oproblematiskt det är trycka i sig en rejäl lunch när man jonnar, här en pizza i respektabel storlek i Trosa.

Cyklingen kändes förvånansvärt lätt. Dock märktes det att det bara var tredje turen på racer i år, det kändes lite i rygg och rumpa med mer, så det är nog läge med lite mer träning där.

Vid hemkomsten blev det grillning av kotlett på Franzéns Linderödssvin med tillhörande rödtjut.

Till det en Allesverloren Tinta Barocca. Bra avslutning på en bra dag, det var länge sen jag var så nöjd efter en cykeltur och cykelsuget är definitivt tillbaka.

PBP från läktarplats del 4, målgången onsdag

Natten mellan tisdag och onsdag missade jag tyvärr ett gäng cyklister som hade den dåliga smaken att gå i mål när jag skulle partaja och sova, och de första jag stötte på var Fredrik och Gustav som kom in på 64:33.

Nu började också tiderna att sitta på cykel att dra iväg något, mellan 65 och 80 timmars cyklande inklusive lite (med betoning på lite) sömn är tufft och något jag inte testat än.

Anton och Marcus kom in på 67:08 glada och rörda och känslorna “all over the place” som Marcus menade.

Marcus före.

Marcus efter.

Anton före.

Anton efter. Äntligen började randonneurpåsar under ögonen kunna skönjas. Yes!

Peter fortsatte med påsarna.

Reimert lyckades alltid undvika sovattackerna när jag hade kameran framme.

Bjorre.

 

Magnus.

Erik.

Gunnar.

Niklas Z, Dag, Henrik, Jan-Erik och Martin.

Michel var den enda som lyckades samla ett gäng groupisar kring sig. Vilken hjälte! Så ser han också ganska nöjd ut.

Någonstans här var det dags för att ta sig till hotellet för seriöst partajande och resterande tid för mig i Paris spenderade jag spatserande i Versailles. Det var trevligt med en ceremoniell och gedigen avslutning av PBP och en kväll som börjar så här suddigt kan bara sluta på ett sätt.

Det som händer i Paris stannar i Paris.

PBP från läktarplats del 3, målgången tisdag

Randonnerurer vet verkligen hur man gör redan festliga grejer ännu festligare. Så här såg till exempel målgången ut. Klart bättre än en statoilmack eller?

Puh säger jag bara, vilken tur att kravallstaketet var på plats. Vad hade kunnat hända annars?

Nu är det tisdag eftermiddag och det är verkligen glest mellan cyklisterna som kommer i mål. Strax innan 16:00 kommer så dagens första svenska hjälte Krister.

Krister blev snabbaste svensk, körde helt utan assistans och sömn, och kom in på helt otroliga 47:24. Hatten av! Han var trött, otroligt sliten och väldigt snacksalig. Mäktigt och helt suveränt.

Drygt en timme senare, på 48:53 trillade Toni, Niklas och Johan in i sällskap med John. De hade precis som Krister kört helt utan assist (det var det nog bara Ari som hade) och utan sömn. Sanslöst bra jobbat att köra så snabbt och hålla ihop gruppen hela vägen.

 

Johans bror Calle var tvungen att släppa på väg in mot Paris. Ett av problemen för honom var skav vilket gjorde att han fick stå upp, nu kommer jag inte ihåg riktigt, men typ sista 20 milen. Calle kom in på 49:37.

Efter ett tag dök Rimas Grigenas upp, trött men lycklig.

Jonas som fick bryta lyckades ta sig hela vägen tillbaks medelst tåg. Stolt visade han upp sitt kort som verkligen bevisar att han bröt. Jonas gillar att sova och då är det svårt att komma till kontrollerna i tid.

Han såg rätt glad ut trots allt.

Innan resan till Paris hade jag bespetsat mig på att jag skulle få före- och efterbilder på så många cyklister som möjligt. Det funkade sådär av två skäl: dels så var det helt enkelt svårt att fota alla jag ville, och dels så såg de flesta cyklisterna oförskämt snygga och fräscha ut efter målgång vilket liksom inte ingick i min utstuderade plan. Här kommer i alla fall några stycken fantastiskt stilfulla porträtt. Låtsas att de ser mer slitna ut än de gör på efterbilderna, för jag lovar att de var slitna.

Johan före.

Johan efter.

Niklas före.

Niklas efter.

Toni före.

Toni efter.

Calle passade på att lyckligt sätta i sig en banan för sin förebild.

Calle efter.

Efterfesten var intensiv, episk och alla var aspigga.