Västerås grusvägsrunda 200 km

Efter ett halvår utan träning, med konstanta småinfektioner och med ett välkommet avbrott med tre veckors influensa firade jag tillfrisknandet på bästa sätt: Grusrunda! Den här gången med två kumpaner, Micke från cykelklubben och nybörjaren Joar som kom att slå personligt distansrekord på bästa sätt.

Vid starten kl 8 på lördagsmorgonen slöt 7 cyklister upp vi Shellmacken vid Blåsbo i Västerås. Joar var väldigt glad och förväntansfull, den här bilden är tagen strax innan starten då Joar skulle hänga lite coolt på ramen inför övriga rutinerade cyklister vilket resulterade in exemplariskt snygg vurpa från stillastående vilket väckte stor och allmän muntration.

Micke däremot höll sig stadigt på cykeln, men å andra sidan har han ju övat sig massor på att hänga coolt på ramen.

Stort tack till arrangören som hade lagt en runda på fantastisk vackra vägar, men också galet tufft underlag. Banvall, rullgrus, makadam, sumpiga vägar med mer. Sluttiden på 11:25 för en 20-milare säger allt, det var hårt. En självklarhet är också att första punkan kom på en av de finaste vägarna.

Sedan tramsade vi på i vanlig god ordning. Då vi var ute i obygden fanns inte de vanliga glamorösa mackarna som stämplingsplatser utan de flesta kontrollerna var av fototyp. Första stämplingen i Hålsbo.

Målet för dagen var att sig upp på Västmanlands högsta punkt 331 meter över havet. Välpreppade med en leverpastejmacka i magen satte vi av från Skinnskatteberg. Vägen upp mot Timmeråsarna var kalaskul med grovt grus och branta backar som fick mig att minnas L’Eroica i Toskana. Alla klarade att cykla hela vägen upp. Även det här var det en fotokontroll. Notera att Joar klarade av att stå kvar på cykeln utan att vurpa.

Ännu härligare var det att bromsa sig ner från Timmeråsarna, att släppa på farten var inte att tänka på då cykeln spårade rejält även i låga farter. Tråkigt nog kom vi ut på asfaltsparti där det bara var att rulla ner.

Sedan kom den verkligt hårda biten av loppet. Pizzan från Bosses glamorösa grill i Skinnskatteberg satt som en smäck och jag tror att större delen av mitt blod försvann till magen för att gotta sig extra i havets delikatesser.

Mmm, pommes!

Efter Virsbo kom vi in i brandområdet. Att köra där på mindre grusvägar gav ett helt annat perspektiv, förunderligt, vackert på något sätt och lite deprimerande. Jag körde där när branden fortfarande var rätt nysläckt, nu har det börjat komma lite försiktig grönska med gräs och blommor.

Partners in crime.

Rutten började ta ut sin rätt, vi var alla rätt slitna vid sista stämplingen vid Öjesjön och, faktiskt, också ganska grusvägsmätta.

Sista 3-4 milen blev mest transport och längtan till Shellmacken med sitt rika utbud av kexchoklad och Coca Cola. En sned och suddig bild på Joar hanns dock med.

Micke och jag var rätt slitna när vi kom i mål, törs knappt tänka på hur det var för Joar. Hans cykelmål för året är att köra Vätternrundan och så värmer han upp genom att köra en betydligt tuffare runda. Hatten av för den prestationen, Vättern kommer att kännas löjligt lätt efter det här.

Med lite felkörningar här och där så lyckades vi skrapa ihop 21,9 mil med totaltid på 11:25 och rullsnitt på 23,9 km/h.