Gotland720 med snälla snabbklungan

Återigen visar sig Gotland från sin bästa sida och återigen kommer ett helt oförblommerat reklaminlägg för hela Gotland360-lopps-bikecamps-organisationen. Ni som kommer ihåg förra årets upplaga minns säkert klass 1-varningen som rådde över Gotland, kulingvindarna, regnet och den kalla temperaturen. Optimerad misärpoäng helt enkelt. Årets upplaga blev en helt annan historia då arrangören fixat både sol och medvind (om det nu blåste något). Loppets slogan var mer passande än någonsin: "Varför stressa på natten runt en sjö när du kan cykla i solsken på en ö?".

På Gotland360 Bike camp kom en av gruppledarna, Kalle, och jag överens om att vi skulle satsa på att ta oss runt hela sträckan för Gotland720 med minimalt med pauser men med bekvämt tempo. Tanken var att köra cirka 33 km/h med bara lunchen efter 16 mil som planerat stopp. Av ren impuls så sa jag att jag lägger upp en liten blänkare om det i facebookgruppen för loppet, kanske kunde det vara så att några fler gubbar ville anta utmaningen. I samma stund som jag postade inlägget ångrade jag mig något. Hm, jag hade riskerat att vi skulle bli ett gäng gubbar som inte känner varandra, någon vingelpelle, någon general som ska styra upp saker och ting och veta bäst, och någon som gnäller konstant över farten och vad det nu finns för störiga moment i cyklingen.

Inte så mycket att fundera på. Gjort var gjort och som den randonneur man är var det bara att gilla läget och se till att få en ordentlig protein- och whiskeyuppladdning på fredagskvällen.

Ett par kilo rökta revbensspjäll kan aldrig vara fel.

Anna och jag passade på att lyxa till det genom att bo på Scandic hotel vid hamnen. Ett lyckokast. Sköna sängar, stadig hotellfrukost och nära till starten. Det är sällan jag känner mig pigg och stark inför ett lopp men den här gången var känslan fin från början. Vi samlades vid starten och gubbarna kom fram en och en för att ansluta till gruppen.

Här var vi så klart taggade på att komma igång.
Ångrar dock att jag inte satt så där coolt på ramen.

När vi sedan kom igång visade det sig att alla mina farhågor var rena tramset. Gänget bestod bara av rutinerade cyklister. Inget vinglande, inget tramsande med tecken hela tiden utan bara när det behövdes, bra kommunikation, trevliga typer och i allmänhet inget onödigt löjl. Taktiken var tydlig. De som kände sig pigga skulle dra så mycket som möjligt, de som kände sig mindre pigga kunde ta korta förningar, och de som var nära att känna sig rökta kunde bara glida med bakom (det var helt okej att ligga bakom hela rundan men det var det ingen som gjorde). Det funkade hur bra som helst.

Stefan och Sebastian var grymma och drog stora delar av rundan,
Helt klart två av skälen till att vi klarade det så fint.

Efter sista depåstoppet med 5 mil kvar hade vi lyckats hämta in så god marginal att det blev fri placering i gruppen och alla fick vara med och köra. Stefan höll sig framme som vanligt.

Man riktigt ser hur jag styr ut i vägen för att få en chans att vara med på bild.

Strax efter bilden ovan gick vi i mål nästan hela gänget. En vurpa i början satte käppar i hjulet för två av deltagarna och en av killarna vars tubdäck gav upp tog sig på egen hand springande över mållinjen (inom maxtiden). Att vi lyckades hålla ihop gänget hela 36 milen känns fantastiskt bra. Totaltiden blev 11:30 och rulltid 10:37, här är länken till Strava. Bra jobbat alla!

Snacka om nöjda gubbar!

På det hela taget en solskenshistoria. Men jag undrar om inte Anna gjorde bästa valet genom att köra 26-milssträckan och därigenom ha tid att fika sig genom hela loppet. Det här är något att fundera på till nästa år.

Nöjd Anna och kanske något mätt.

Det sympatiska i loppet är att alla cyklister kan välja sträcka efter förmåga, från 20 mil upp till 36. Hinner man inte fram till ett vägskäl i tid får man helt enkelt vika av mot Visby. Allt för att cyklisterna ska komma fram hyfsat nära varandra och sedan gå ut för umgänge, käk och öl. Vi diskuterade mest vilken fin runda det var och hur duktiga vi varit.

Hungern gör sig påmind efter 36 mil på sadeln.

Gotland360 Bike Camp

Förra helgen kan sammanfattas enkelt som det näst intill perfekta träningslägret. Jag var lyrisk. Vi cyklade omkring, fikade, fick ihop distans, tjattrade och, ibland, till och med kyrkspurtade vi. Total mental avkoppling, och väldigt skönt att känna att kroppen svarar igen.

Utgångspunkten för våra utflykter var vandrarhemmet i Bunge på norra Gotland och det blev en hel del för mig obekanta vägar förutom avslutningsdagen på Fårö då allt var bekant och lika vackert som när jag lämnade sist. Tips för er, från nybörjare till lite mer ambitiösa motionärer, är att hänga med nästa år. Det finns grupper för alla. Här är några random bilder från helgen.

Gamla kalkstensbrotten i Furillen

Vy från Furillen

Nicke såg till att vi fick njuta grusväg också

Philip har alltid rätt sorts sportdryck med sig på turerna

Delar av gänget på Fårö

Här är det slutcyklat för helgen. Två skitnöjda Tubor!

Tips på cykellopp, Slottsrundan och Gotland720

Cykling handlar som bekant om att fika och näst efter Gotland360 så kvalar Slottsrundan och Gotland720 in som bästa fikaturerna under året.

Slottsrundan: 20-milare från Södertälje som går via Tullgarns slott (frivilligt), Nynäs slott, Södertuna slott, Mälsåkers slott, och för den som orkar och har lust, Taxinge slott (också frivilligt). Traditionen bjuder att det går att förboka 2-rätters lunch på Södertuna slott och att vi sedan stannar i Stallarholmen för att hugga in på vad Printz bageri har att erbjuda. Fullkomligt luxuöst och så långt ifrån den normala randonnée-misären man kan komma. Loppet går 6/6 och anmälan kan göras här (anmälan är öppen till ett par dagar innan loppet). Och, just ja, det är alltid bra väder på det här loppet.


Gotland720: Här kan man välja om man vill räkmackefincykla någon av de kortare sträckorna, eller dra i med hela knäckebrödssträckan på 36 mil. Den sympatiska idén från arrangören är att alla cyklister ska komma i mål ungefär samtidigt (mellan 10 och 12 timmar efter start). Efter banan finns vägskäl där man måste fortsätta om klockan står på vitt. Om den står på oranget får man välja, men vid rött måste man vika av mot Visby. 6 olika längder finns från 20 mil upp till 36 och det hela avslutas med att alla cyklister träffas på Scandic i Visby för att trycka i sig välbehövligt krubb och dryck. För oss som gillar misär så bjöd förra året på regn, kulingvindar och svala temperaturer. I år ska det tydligen bli en solskenshistoria. Loppet går 17 juni och anmälan görs här.

Västerås grusvägsrunda 200 km

Efter ett halvår utan träning, med konstanta småinfektioner och med ett välkommet avbrott med tre veckors influensa firade jag tillfrisknandet på bästa sätt: Grusrunda! Den här gången med två kumpaner, Micke från cykelklubben och nybörjaren Joar som kom att slå personligt distansrekord på bästa sätt.

Vid starten kl 8 på lördagsmorgonen slöt 7 cyklister upp vi Shellmacken vid Blåsbo i Västerås. Joar var väldigt glad och förväntansfull, den här bilden är tagen strax innan starten då Joar skulle hänga lite coolt på ramen inför övriga rutinerade cyklister vilket resulterade in exemplariskt snygg vurpa från stillastående vilket väckte stor och allmän muntration.

Micke däremot höll sig stadigt på cykeln, men å andra sidan har han ju övat sig massor på att hänga coolt på ramen.

Stort tack till arrangören som hade lagt en runda på fantastisk vackra vägar, men också galet tufft underlag. Banvall, rullgrus, makadam, sumpiga vägar med mer. Sluttiden på 11:25 för en 20-milare säger allt, det var hårt. En självklarhet är också att första punkan kom på en av de finaste vägarna.

Sedan tramsade vi på i vanlig god ordning. Då vi var ute i obygden fanns inte de vanliga glamorösa mackarna som stämplingsplatser utan de flesta kontrollerna var av fototyp. Första stämplingen i Hålsbo.

Målet för dagen var att sig upp på Västmanlands högsta punkt 331 meter över havet. Välpreppade med en leverpastejmacka i magen satte vi av från Skinnskatteberg. Vägen upp mot Timmeråsarna var kalaskul med grovt grus och branta backar som fick mig att minnas L’Eroica i Toskana. Alla klarade att cykla hela vägen upp. Även det här var det en fotokontroll. Notera att Joar klarade av att stå kvar på cykeln utan att vurpa.

Ännu härligare var det att bromsa sig ner från Timmeråsarna, att släppa på farten var inte att tänka på då cykeln spårade rejält även i låga farter. Tråkigt nog kom vi ut på asfaltsparti där det bara var att rulla ner.

Sedan kom den verkligt hårda biten av loppet. Pizzan från Bosses glamorösa grill i Skinnskatteberg satt som en smäck och jag tror att större delen av mitt blod försvann till magen för att gotta sig extra i havets delikatesser.

Mmm, pommes!

Efter Virsbo kom vi in i brandområdet. Att köra där på mindre grusvägar gav ett helt annat perspektiv, förunderligt, vackert på något sätt och lite deprimerande. Jag körde där när branden fortfarande var rätt nysläckt, nu har det börjat komma lite försiktig grönska med gräs och blommor.

Partners in crime.

Rutten började ta ut sin rätt, vi var alla rätt slitna vid sista stämplingen vid Öjesjön och, faktiskt, också ganska grusvägsmätta.

Sista 3-4 milen blev mest transport och längtan till Shellmacken med sitt rika utbud av kexchoklad och Coca Cola. En sned och suddig bild på Joar hanns dock med.

Micke och jag var rätt slitna när vi kom i mål, törs knappt tänka på hur det var för Joar. Hans cykelmål för året är att köra Vätternrundan och så värmer han upp genom att köra en betydligt tuffare runda. Hatten av för den prestationen, Vättern kommer att kännas löjligt lätt efter det här.

Med lite felkörningar här och där så lyckades vi skrapa ihop 21,9 mil med totaltid på 11:25 och rullsnitt på 23,9 km/h.

Köttfrukt

Det här blev en alldeles förträfflig förrätt på nyårsaftonsmiddagen, kycklinglever som såg ut som en mandarin. Originalreceptet kommer från Heston Blumenthal och är därför rätt meckigt och tar 5-6 dagar att göra, men resultatet är väl värt att vänta på och helt klart höjdpunkten på kvällen. Här finns en detaljerad genomgång av receptet.

Vi började med marinering och sedan reduktion av schalottenlök, timjan, vitlök, Madeira, Ruby och White Port samt Brandy.

Därefter körde vi, i separata påsar, smör, ägg med alkoholreduktionen och kycklinglever i 50 grader sous vide.

När ingredienserna uppnått temperaturen var det dags för mixning till en fin slät puré.

Den ambitiöse kan sedan köra smeten genom en sil, men vi gav upp efter ett tag, den var slät nog från början.

Smeten fick stå i vattenbad i ugn i 100 grader tills den nådde 64 grader. Sedan in i kylen i ett dygn så den kunde sätta sig.

För att få till den sfäriska formen använde vi silikonformar för att först göra halvklot av moussen som vi lade i frysen. Sedan vara det bara att värma de plana sidorna och “svetsa” ihop till bollar. In i frysen igen.

För att få till ytan, coatingen, så gjorde vi en gelé på mandarin med en hel del gelatin och glukos i.

Sista momentet var att lägga på gelén i flera lager runt bollarna. För att det skulle funka behövde bollarna vara frysta, och frysas om mellan varje omgång lager. Gelén höll vi på cirka 33 grader.

Det gick precis att balansera bollarna i frysen med muminmuggar.

Före servering en försiktig upptining av bollarna under 6-7 timmar, en anings tillplattning och så garnering med lagerblad samt stekning av bröd som tillbehör.

Snyggt, och vansinnigt gott med kycklinglevermoussen som bryts mot mandaringeléns syra och sötma. Till köttfrukten drack vi en chenin blanc från Pithon-Paillé. Vi har käkat sämre förrätter.

Tatsis Roditis 2012

Hm, undrar om inte det här kan vara ett riktigt bra val som instegsvin för den som vill testa orangea viner. Rent och snyggt. Doften stänker av tutti frutti-godis och det är riktigt snygg frukt i smaken. Rejält med syra och även om tanninerna också är kännbara så är de mjuka och försiktiga ändå. Vi serverade vinet vid ca 15 grader vilket var något klantigt. Tippar att de 10-12 grader vi sänkte det till är precis lagom.

Det har blivit tradition hos oss att dricka brandgult vin på julafton till fiskdelen av middagen, i år med endast kalixlöjrom med lök och creme fraiche på tunnbröd. Påvert. Vinerna passar oftast utmärkt till sillen och laxen, och något verkligen värt att testa istället för öl och snaps (även om jag hört talas om att det även går att kombinera oreanga viner och snaps). Det här vinet är grekiskt och säljs av Gaston, är gjort på Roditis och skalmacererats i 32 dagar. Ett nöje att dricka. Testa!

Till vildanden blev det Marchesi Mazzei Philip 2009 som kunde vara värt en bloggpost för sig själv. God Cabernet.

God julskinka!

Sådär, den traditionella julskinkerökningen är gjord med enastående resultat, två extraordinärt saftiga och rökiga skinkor. Båda köpte vi på Hornudden, den ena var färdigrimmad och den andra färsk som vi hade i rödvinsmarinad i drygt två veckor. Gissa vilken som är vilken.

Därefter blev det prepp av grillen med varvning av grillkol och körsbärsträ från trädgården. Gjorde en liten video om hur grillningen går till som kan ses här.

Tillagningstemperatur 110 grader och skinkorna tog vi av när de nått 67 grader. Tror att jag hittat formeln för att lyckas med skinka. Historiken finns på MyFlameBoss.

Som bonus slängde vi på en laxsida efter skinkorna, den återstår att smaka.

God jul!