Personligt världsrekord på Stockholm Marathon

3:45:57 sprang jag in på igår, lite långsammare än målet men också med mycket mindre träningen än tänkt. Det får duga och det var intressant att testa på en mara. Vilken skillnad också på evenemang mellan stora Stockholm Marathon och en småskalig 40-milare någonstans i obygden. På den ena möts 15 000 löpare i ett häftigt och mäktigt välarrangerat lopp, och på det andra sluter en handfull mer eller mindre råbarkade cyklister upp vid någon mack för att ta sig fram bäst de kan utan någon assistans och utan publik. Jag föredrar helt klart det senare.

Generellt sett funkade allt kring loppet bra. Det enda lite störande var att jag hamnade i en startgrupp nästan längst bak och trängseln första 7 kilometrarna gjorde löpning ryckig då det gällde att ruscha förbi när chans gavs, för att sedan ta stopp bakom några slashasar i bredd. Efter det kunde jag falla hyfsat väl in i min egen lunk vilket var skönt.

För någon som tränar kondition mycket med fokus på lite längre sträckor som jag gör så känns maran lätt rent konditionsmässigt och vad det gäller att klara energin. När jag kom fram var jag pigg och helt klar i knoppen. Den begränsande faktorn var så klart benen och i synnerhet låren. Att gå trappan ner på Östermalms IP efteråt var minst sagt smärtsamt och i skrivande stund är det fortfarande jobbigt att resa sig från stolen, sista 7-8 kilometrarna var tunga. Cykelturen hem var inte heller helt smärtfri. Jag gissar att det hade känts bättre om jag kunnat fortsätta med träningen efter nyår som jag tänkt, istället för att bara få delar av april och maj på mig för löpträningen. Tanken var ju en bekväm mara.

I övrigt kan jag bara konstatera att cyklingen är jämrans mycket roligare en löpningen för mig. Så klart ska jag fortsätta löpträningen, men kanske satsa på lite kortare lopp för inspiration. Varför inte Lidingö 15 km? Som tidigare sagt: Att sätta igång med löpträning och testa en mara var nog bästa sättet att få igång cykelsuget. Ser fram emot Gotland720 om två veckor.