Paris-Brest-Paris, anmälan klar

Sådärja, nu är det garanterat ingen återvändo. Eftersom jag redan förra helgen fixat färdigt hela superrandonnée-serien så kunde jag idag anmäla mig slutgiltigt till Paris-Brest-Paris. Med hjälp av tidig föranmälan så fick jag plats i första startled söndagen 16 augusti kl 16.

Allt annat praktiskt är också fixat. Flyg till Paris på lördagen då också cykel- och utrustningsinspektion är bokad till 17:30, hotell nära starten samt flyg åter Stockholm på fredagen då jag förhoppningsvis kommer att ha varit i mål ett par dagar. Nu är det bara för mig att se till att sköta träningen och att ladda på rätt sätt. Det här kommer bli spännande och det är pirrigt redan nu.

Återkommer förhoppningsvis inom kort med en rapport kring några sorters Ginger Beer och AN/2 som slank ner på ett fint sätt i helgen. Dock funkar inte Live Writer mot Blogger nu på grund av förändrat API, så det lär bli till att avvakta att Microsoft och Google börjar prata med varandra och lösa problemet. Jag tror att när de läser det är och ser att Janne Tuba sitter i klistret så kommer saker att börja hända.

Barkarby 600 km

Så, då har jag kört 60-milaren, sista kvalificeringsloppet i serien för Paris-Brest-Paris, nu är det klart och det känns vansinnigt bra. Trots det tror jag aldrig att jag känt mig så sliten efter ett lopp som det här. Det inleddes fint på lördagen klockan 8 på morgonen och avslutades med en misärnätt och målgång idag klockan 9:30. Titta på rutten på Garmin Connect här, häftig bana.

Vi startade lugnt, och fortsatte lugnt hela lördagen. Redan innan Heby-kontrollen kom första överraskningen. En av de finare sträckorna i början vägjobbades det på och det blev 6 kilometers gruskross- och punkafest. Misärförsmak.

När vi efter gruskrosset tog en paus för att vänta in alla punkafestdeltagare passade Niklas på att förklara hur en del grejer förhåller sig. Alla ba, coolt alltså.

Gruppen på kanske 16 man höll ihop väl, och det var trevligt att vara några stycken som kunde hjälpas åt. Mot- och kantvind hade varit temat hittills, och första kontrollstoppet i Hedemora vara välkommet. Grabbarna såg fullt normala ut.

Efter Hedemora påbörjades loopen i dalarna med kontroll i Gangnef och fantastiskt vackra vyer kring Leksand, Tällberg och Rättvik. En del av byarna vi åkte förbi kändes nästan löjligt arketypiska för hur Sverige ska se ut.

Jag har aldrig varit med om sådan tajming tidigare. Mot- och kantvinden höll i sig hela vägen till Rättvik där det mojnade så att vi aldrig fick någon glädje av den. Riktigt roligt var dock att på den glamorösa kontrollstationen så dök min skottlandskumpan Peter Hampus upp. Han råkade vara i närheten och hojade helt enkelt iväg för att möta oss. Här hade vi kört 30 mil, och när någon sa till oss att det bara var att fortsätta trampa 30 till för att komma hem så blev vi så här chockade.

Det var någonstans här, mellan Rättvik och Hedemora som grunden för misären lades. Jag hade redan tidigare haft känningar av hot foot-syndromet, och som grädde på moset sjönk temperaturen och det satt igång att regna. I vår vingliga lilla klunga skvätte vi ner varandra hej vilt så vi var dyngsura överallt. Rundans andra stopp i Hedemora var till en början välkommet och jag hade till och med sinnesnärvaro nog att ta en sån där sjukt mainstream matbild som man ska göra när man är ute och chillar.

Men istället för att bli varm och gosig av den mysiga stämningen började jag skaka och må riktigt dåligt. Jag huttrade och frös och mådde illa. Alla försök att bli varm och torr på den fräscha mackedonken-toan medelst varmvatten och varmluftstork var helt meningslösa. Jag visste en sak säkert och det var att jag inte ville sitta i klungan direkt efter att fikat var över utan jag behövde tid att komma igång och värma mig och få ut blod i alla lemmar. I värsta fall skulle jag få ta de sista 18 milen på egen hand om inte klungan kom ikapp, men den risken bedömde jag som minimal. Efter cirka 3 mil hade jag åtminstone slutat må illa, istället började knä och fot spöka, och särskilt knäet var ruskigt obehagligt.

Minns det där gruskross-stället i början? På hemvägen tänkte jag undvika det genom att göra det smarta vägvalet över Vittinge. Skapade mig själv en omväg på knappa milen plus att jag fick en ännu festligare gruskrossväg än på lördagsmorgonen. Eddy krävde paus och Ahlgrens bilar, så fick det bli.

På grund av mitt vägval så missade jag också klungan. De hade sett mig, långt där framme, göra misstaget att dra in på grusvägen men de var för långt borta för att förhindra idiotin.

Här gjorde ungefär allt i kroppen ont. På positiva sidan så är det inget fel på konditionen och benen, men vad hjälper det när varje tramptag generar smärta och oro för att man skadar sig på längre sikt. Det gick helt enkelt trögt som fan och det var en befrielse att komma till sista kontrollen, macken i Bålsta. Klungan som passerat mig vid Vittinge var precis färdiga med sitt kontrollande och skulle vidare till mål när jag dök upp. Eftersom det var sista kontrollen lyxade jag till det lite extra, nästan lite glammigt.

Sista biten hem var det bara att HTFU, bita ihop liksom. Träffade några cyklister från förstaklungan som fortfarande skrotade runt på Welcome Hotel Barkarby, fick sista stämplingen i kortet av receptionisten, och kunde sedan, under intensivt grimaserande och stönande, cykla sista milen hem till lägenheten. Aningens sliten.

Knäet är svullet och överansträngt, men i skrivande stund har jag återfått förmågan att böja benet och belasta det något. I övrigt känns kroppen förvånansvärt okej och speglar inte alls den djupa svacka jag var inne i under sista delen av loppet. Intressant upplevelse då jag inte brukar ha problem av den här typen. Tror vi får kategorisera loppet som pannbensförtjockande nyttig erfarenhet.

Tur till Gnesta med klubben

Helt sjukt, men idag var det första gången i år som vi körde landsväg med klubben. Långlopp, resor och sociala grejer har satt käppar i cykelhjulen tidigare. Det blev en väldigt trevlig tur, garminlänken här. Ordning och reda i klungan.

Efter fikapausen i Gnesta delade vi upp oss i två grupper, en tramsig som skulle hålla på med VÄTTERNKÄTTE och ha bråttom och larva sig, och en cool grupp som skulle fincykla och mysa. Jag mös. Konstaterar att Anna körde de knappa 14 milen utan problem, stark som attan. Tror att det är dags för lite randonnée-lopp där.

Tianna Bocchoris Negre 2013

Så dags att ta första flaskan från våra inköp under mallorcaresan. Okänt territorium för mig med en blandning på Manto Negro (lokal druva), Cabernet Sauvignon, Syrah, Callet och Merlot.

Till vinet blev det hipsterlamm från Urban deli, i detta fall harissalägg, garanterat körda sous vide. Jäkligt gott och inte en kryddspets från harissan.

Det här blev en oväntat god middag, både lammet och vinet levererade mer än väntat. Vinet har rätt bra balans. Det är slankt men intensivt fruktigt, mörk frukt åt vinbärshållet och toner av viol. Bra syra! Jag tycker att alkoholen ligger lite ovanpå och stör men Anna säger emot. Oavsett det så är vinet riktigt bra, och klar köprekommendation för er som åker till Mallorca. Kul, och ännu kuligare att vi har en flaska till! Vintipset från Happy MTB såklart, mest pålitliga vinforumet i Sverige.

Seghesio Old Vine Zinfandel 2012

Har man cyklat 40 mil kan det vara okej att unna sig ett par glas rött vin tycker jag. Så igår slog vi på stort och plockade fram en relativt nyinhandlad flaska Seghesio. Old Vine Zinfandel är en gammal favorit och kanske det vin som förkommer flest gånger på bloggen.

Årets upplaga är verkligen rejält fyllig, klart saftig och något godisartad. Jag minns tidigare årgångar som lite “lättare” och lite mer balanserade. Det är en hel del mörka bär, någon typ lakrits/salmiak-ton och en hel del sötma. Det vägs upp av bra tanniner och syra i vinet. Jag gillar som vanligt det här. Publikfriande godis som bara slinker ner hur fint som helst.

Till vinet gjorde Anna en grymt god och mastig Polenta Pasticciata, typ lasagne på polenta med svampragu (Anna la till köttfärs) från Serious Eats. Klar rekommendation att testa för er som gillar att laga mat.

En perfekt måltid för en relativt utmattad Janne. 40-milaren var lugn, men tog nog lite hårdare på krafterna än jag trodde. Trots allt rätt långt. Får se vilket vin vi satsar på som återhämtningsdryck efter 60-milaren.

Barkarby 400 km

Tredje kvalificeringsloppet av fyra inför PBP kört, bara en 60-milare kvar. Ett gäng på 30 cyklister slöt upp vid restaurang Lilla Barkarby i fredags kväll för start 23:00. På det hela taget blev det en lugn historia med ett ganska stort gäng som höll ihop från start till mål. Här är garmin-länken för den som är sugen på att kolla på rutten och lite statistik (som att temperaturen var nere på 0 under natten och att min snittpuls var 67% av max, det ni).

Vägen upp till Gävle var gamla E4:an och det handlade mest om att fundera på om det skulle bli så mycket kallare och att fokusera på att cykla i grupp i mörker. Vi hade ju såklart också ett glamoröst fika- och kontrollstopp på en mack i Uppsala, vi vet liksom hur man festar till det.

I Sandviken hade solen varit framme ett tag men det skulle dröja innan den värmde. På bilden randonnörer i motljus under ett av otaliga punka- och kisstopp. Medelålders män med dåliga slangar så blir det så här.

Strax efter Österfärnebo cyklade vi över Dalälven med vackra vyer och häftiga gamla brofundament. Vi passade på att få punka och i samband med det ta kisspaus. Det var nån slang som var trött.

Det har varit generande dåligt med matbilder på bloggen på sistone på grund av mycket cykling och en hel del slapphet. Vid stoppet i Östervåla hann jag i alla fall med en fikabild på uppäten korv i baguette med vitlökssås.

Randonnörer är konstigt nog inga hejare på gruppcykling. Så här så det ut mest hela tiden. Ett led, tvåpar eller vaddå?

Gunnar var glad ändå.

Väl i Uppsala fick vi en fin resa med flaggvakter och vackert väder, Skandisloppet så klart. Vi passade på att ta en paus och titta på när kortdistanscyklisterna gjorde upp med varandra.

14:48 på lördagseftermiddagen kom vi till slut tillbaks till Lilla Barkarby. Måste erkänna att det kändes rätt skönt. Nu värmde också solen och efter ett par Bell Pils blev alla cyklister något suddiga.

Grymt nöjd med cyklingen, rutten, sällskapet, ölen och allt. Nu ser jag fram emot 60-milaren 23 maj.

Mallorca dag 7-11

Resan fortsatte sedan precis lika löjligt fint som den startat, sol, värme, lagom vindar, trevligt sällskap, och fina rundor. Dag 7 till Sineu och Petra och som vanligt återhämtningssportdryck vid hotellet. Dag 8 en kortare sväng där vi pallade apelsiner som vi festade upp längs vägen. Fläckarna på asfalten var de enda spåren efter vår kriminella aktivitet.

Redan vid ankomst till Mallorca lanserade jag idén att vika en dag för en cykeltur till Cap Formentor, ingen lek för någon med många mil i benen, men som tur var var det några till med tillräckligt masochistiska tendenser för att trippen skulle bli av. Dag 9 blev en heroisk dag med över 19 mils cykling och många höjdmeter. Här Port de Pollenca sett från vägen ut till Cap Formentor.

Enormt häftiga vägar och vacker natur. Storslagna vyer och till min glädje en get (till vänster i bild).

Efter besöket vid fyren tog vi en välförtjänt fika i hamnen med tillhörande gruppfoto.

Jag är så nöjd med att turen blev av, en mäktig upplevelse.

Sista cykeldagen kramade Brian ur det sista ur benen på oss genom sitt sadistiska ledarskap tills vi till slut tog gemensamt farväl av Palma för den här gången.

Och så tyvärr till hemresedagen. Av någon anledning vaknade jag i ottan före alla andra, tog en morgonpromenad och upptäckte att de slätar till sanden på stranden varje morgon. Här pajar jag det.

Bye, bye, platjan! Kanske ses vi nästa år.

Mallorca dag 3-6

Dagen efter senaste inlägget om Mallorca-resan blev det inte 15 utan 16,5 sköna mil. Lång men väldigt trevlig runda till Porto Cristo.

En riktigt kul sak är att killen i svart till vänster är en gammal kursare från Teknisk fysik som jag inte träffat på 20 år (på den tiden jag aldrig tränat). Hade någon frågat mig då om Stefan och jag kommer att semestra på cykel tillsammans med hårdinggänget Tinto så hade jag bara garvat och tagit en öl.

Dagen efter en runda till Soller där jag satte personligt hastighetsrekord med 74,7 km/h. Snabbare än så vet jag inte hur jag ska kunna trampa med kompakt vevparti.

Hyfsat många höjdmetrar gör Olof och Brian nöjda.

Glad triatlet Stefan med muppig hjälmfrilla.

Dag 5 blev en mysig platt vilodag inför den stora bergsturen dagen efter. Kul hur en platt runda på Mallorca räknas som en rejält backig tur i Sverige. Här hade vi också gästspel av Bodil som höll järnkoll på klungan.

Dag 6, Stora bergsrundan, 167 km och 2700 höjdmeter. Enorma mängder klättring och fantastiskt vackra omgivningar. Ronnie, spjuver och gammal tävlingscyklist som bara fortsätter att träna var som vanligt snabbast upp för alla backar.

En alldeles för fet Janne Tuba nere vid Sa Calobra.

Med ackumulerade mil i benen och efter en tuff dag med massor med intryck, höjdmetrar och fräsig cykling smakade ölen exakt så här gott.

April - sammanfattning

Det har varit en bra månad. Cyklat på Mallorca och lyckats klämma ett par brevet-lopp i randonnée-serien. Svårt dock att hinna med de riktigt goda vinerna och att uppdatera bloggen.

Cykling: 113 mil hyrcykel på Mallorca, 63 mil racer på hemmaplan samt 31 mil cx.

Löpning: 4 pass på totalt 3,5 mil.

Gym: Nada.

Målsättningar maj: Vad gäller cyklingen finns bara en sak på kartan och det är att fortsätta kvalificeringen till PBP. För maj gäller en 40-milare redan nu på fredag och en 60-milare ett par veckor senare. Vin och mat får komma något efter även den här månaden.