Första cykelpasset på tre veckor och skönt att vara igång igen, men jäklar vad jobbigt det var. Kände mig bitvis kraftlös och de många skottvångsbackarna var tuffa idag. Trevligt sällskap av Micke och lagom snacktempo gjorde ändå livet helt okej. Låren kommer brinna några dagar.
Mysfarbror nr 1.
Mysfarbror nr 2.
Micke var för övrigt djupt imponerad över mitt fräcka stilbrott att ha de långa strumporna utanpå benvärmarna. Det är sånt en stilikon kommer undan med.
Ända sedan italienresan har en envis influensa vägrat ge trots stadig huskur i form av några skvättar Tullamore Dew då och då. Äntligen, efter 3 veckor, börjar det bli dags för träning och vin igen. Nöjd med dagens runda försiktig löpning.
Ikväll god pizza i några varianter med rödtjut åt frugan och en (eller delar av en) Rabl-box till mig.
Min allergi och tveksam halsstatus medger inte rödvinsdrickande än, men snart:) Imorgon blir det en tur till Skottvång på racern.
Jahaja. Spontanköpa något för dyrt vin utan att veta något om det i veckan och dricka och överäta på lördagen. Som vanligt alltså.
Meursault Ropiteau ligger i en prisklass av vita viner jag normalt inte köper, men det känns som dags att testa nytt och komma ur gamla spår. Passade på att öppna flaskan vid pizzadegsbakandet.
Fin stor örtig doft med lite smörkänsla. Vinet är gjort på chardonnay och smaken är härligt frisk, stor och med skön rund syra i. Trots att systembolagets klocka för fruktsyra säger klockan 10 så är syran riktigt angenäm och inte alls lika spetsig som den kan vara på enklare viner. Mina referensramar känns något undermåliga här, men jag gillar vinet och det passade utmärkt till den ugnsbakade vacherinosten (nån slags opastöriserad koost tror jag).
Enda kruxet är att nu har vi inget vin till pizzan.
Prisvärde vågar jag inte ge mig in på men jag blir ändå sugen på att dricka mer vitt.
Cyclists’ Time-Trial Dilemma Solved.
På medvindssträckan kör målfarten plus en fjärdedel av vindhastigheten.
På motvindssträckan kör målfarten minus hälften av vindhastigheten.
Målfarten är vad cyklisten skulle klara vid optimala förhållanden.
Kanske inte helt användbart för brevet-lopp, men ändå liksom.
Det är verkligen imponerande med sådana här lopp där folk delar med sig av sin tid och sina färdigheter för att det ska bli ett så bra arrangemang som möjligt för alla som deltar. Från de som sköter registreringen till de som lagar mat till depåerna och allt däremellan. Några hade även lånat ut sina veterancyklar till utställningen vid registreringen. Här en gammal racer med växelspak vid vevpartiet.
Här en föregångare till Brompton.
Känner mig aningens osäker på vilka funktioner som ingår här.
Snacka om transportcykel. Kanske något för De fietsfabrik?
Utanför registreringen var kommersen i full gång. Massor av cyklar till salu, varav många riktigt fina.
Böcker, kläder, komponenter, flaskor…
Tjusig höghjuling.
All kommers och cykling tog på krafterna, men som tur var fanns det möjlighet att kompensera med god mat. Snygg porchetta.
Under cyklingen var det en del privatpersoner (ej knutna till loppet) som var ute med följemotorcyklar. Såg flera längs banan som hjälpte cyklister med reparationer och däcklagningar. Även några organiserade följebilar var ute, men jag såg bara en på banan. Jämrans snygga i alla fall.
Stål, 22-millimeters tubdäck och Italienska grusvägar FTW! L’Eroica gick av stapeln förra helgen med en stenhård bansträckning på toscanska grusvägar. Vackert och jobbigt.
Vi anlände till Gaiole på lördagen för registrering och inhämtning av information och nummerlappar. Precis som på Vätternrundan var kommersen i full gång, men här med betydligt fler och mindre stånd som bara innehöll gamla eller retrodesignade grejer.
Utbudet varierade från kläder och småpryttlar till hela cyklar, en del sjukt snygga.
Andra mest konstiga som den här tandemcykeln.
Själv passade jag på att inhandla kepa, tröja och flaskställ för direkt användning på loppet.
Under sista mekandet och grappadrickandet på lördagskvällen var ångesten kring banvalet stor: köra långa rundan (205 km) och riskera ösregn, eller köra korta banan (135 km) och riskera att missa en massa fin solig körning. Beslöt mig till slut för den kortare sträckningen då det här är ett solskenslopp och att Anna och jag då skulle ha tid över på söndagen för lite vinprovning till exempel. Nästa gång blir det långa banan:)
Starten för de långa sträckorna gick mellan 5 och 7 på söndagsmorgonen.
Snart tittade solen och vansinnigt vackra vyer fram och jag önskar att bilderna kunde göra landskapet rättvisa.
Under tiden pågick starterna för de korta sträckorna, 38 respektive 75 km. Tydligen var det stor trängsel och kanske fler startande här än under morgontimmarna. Notera damen i högklackat och den tjusige, snyggt ansade mannen till vänster. Så ska man se ut på ett cykellopp.
Några tog sig även runt på tandem.
Vid start- och målområdet fanns flera cyklister som inte deltog i loppet, men som kände starkt behov av att visa upp sig (till allas glädje).
Första och enda gången jag sett någon cykla en höghjuling (Annas foto, men jag fick se killen efter att jag gått i mål). Har ingen aning om hur han tog sig upp på eller ner från cykeln.
Loppet bjöd på enastående cykling och depåerna är de enda hittills som kunnat konkurrera med depåerna på Gotland 360. Glada människor som serverar charkuterier, ostar, mackor, frukter, bakverk, vin mm. Så här såg ett av borden ut.
Förtjusande toscanska damer håller grytan kokande.
Det här var nog mitt livs bästa depåstopp:)
Generellt var det ganska dåligt med klungbildning under loppet och många solokörningar. En bidragande orsak kan ha varit den hårda banprofilen och att över hälften av sträckan gick på grusvägar. Jag teamade dock ihop mig med en milanesare vid namn som lät som typ Alonso. Han fick slita hårt och var envis som synden. Här i en backe som närmar sig 25%.
Den backen tog tyvärr knäcken på honom och hans högerben som krampade rejält.
Medan Alonso vred sig i plågor passade jag på att njuta av utsikten ännu en gång.
Här skildes tyvärr våra vägar åt då han behövde ta det lite väl försiktigt så resten av loppet körde jag på egen hand. Banprofilen fortsatte att vara hård och även om det inte var några jättelånga uppförsbackar så var de branta och det gick ständigt upp och ner. Många fick slita hårt och många fick gå.
Även om det hade varit kul att köra långa sträckan så måste jag erkänna att det var ganska skönt att komma i mål. Det var tuffa mil för fötterna och riktiga cykelskor är att rekommendera. Vid målgång var köerna till korta sträckorna lång, medans få droppat in till 135-kilometersmålet och ingen kommit i mål på 205-kilometaren.
Fram med kontrollkortet och vänta på priset för gott deltagande.
Stolt och nöjd Jannetuba.
Priset på de långa sträckorna var en specialare för L’Eroica av Barone Ricasoli. Vid vilket tillfälle törs man ta av den?
Suveränt cykellopp och nästa gång skulle jag gärna köra med några kompisar. Kan också konstatera att ångesten innan loppet för hårda regler och ovisshet om registreringar och så vidare var helt onödig. Den hårda kontrollen gäller de som anmäler sina cyklar till tävling (vad den nu går ut på). Där kontrolleras cyklarna ner på skruv- och mutternivå av bistra domare.
Trots de lite friare tyglarna så var övriga deltagare ganska noga med klädsel och utrustning och det är definitivt det snyggaste lopp jag varit med i. Nästa gång skulle jag dock kunna tänka mig ett stilbrott genom att sätta på spd-pedaler på hojen. Utan det blir nog långa sträckan tuff. Det här vill jag göra om.
Kul lopp för alla som kan och vill imorgon. Försvagad som jag är av min berlinska/toscanska magåkomma så kommer jag hålla mig från cykling även imorgon. Preppningen idag lovar fina och lätthittade spår och det kommer garanterat vara kul cykling.
Med cykelamiral Conny vid rodret kan inget gå fel.
Det var häftigt och jag kommer återkomma i ärendet. Typiskt motiv: snygga gubbar fipplar med cykel bredvid ett stånd med träfälgar. Jag hade det bra.
Fortfarande något trögt med träningsglädjen och –viljan, men jag tycker ändå att det varit en bra månad. Gotland 360 var suveränt. Förutom alla glada cyklister och all god mat och dryck så kände jag att benen svarade fint trots att jag inte varit så duktigt på att träna. Det var en enkel match att hänga med raketgruppen. Nästa år ska jag försöka hitta ett gäng som vill hålla hyfsat tempo mellan depåerna, men som också vill ta det riktigt lugnt i depåerna. Tror att det skulle vara den optimala cyklingen för mig.
Kul också att testa Stålis i helgen tillsammans med Micke. Varken motvind eller småstänk sänkte cykelhumöret så det får ses som gott betyg.
Cykling: 32 mil cx, 57 mil plastraket (varav 37 på Gotland), 7 mil stålis och endast ett pass mtb på dryga 3 mil. Inga fantastiska resultat. Å andra sidan hade knappt 100 mil på en månad för ett par år sedan varit en närmast heroisk insats. Dessutom har jag brutit 1000-milabarriären i och med september månad.
Löpning: 9 pass på drygt 8 mil totalt. Helt okej och det börjar faktiskt bli nästan kul att springa igen.
Kost och vikt: Precis lika illa som tidigare:) Håller mig runt 75-kilosstrecket hela tiden. Riktigt bra vinmånad med både Magill Estate och Old Vine Zinfandel på reportoiren. Kvalitetsgodisviner som bara slinker ner och gör en glad.
Målsättningar i oktober: Inledningen av oktober kommer bli lugn med en knapp veckas semester i Italien samt en mässa i Berlin. Ingen träning utöver L’Eroica men kanske något löppass. Efter resandet vill jag se att löpningen håller i sig plus att jag får några bra pass på racern innan det är dags att ställa in den för vintern. Skulle gärna hinna med ett eller två distanspass (typ över 12 mil).
Målsättning Italien är att vara solskenscyklist och livsnjutare. Just nu är väderprognosen dålig. Hoppas på ändring.
