Så var det dags för en ny årgång Inkognito. Lite trist att inse att jag är så slapp på att blogga så att jag inte skrivit om tidigare årgångar.
Förvånansvärt gott kan man lugnt säga, och trots bristen på dokumentation törs jag nog säga att det skett en bra utveckling av vinet. Har druckit några svenska viner nu, utöver Inkognito, men inte något så pass smakrikt och komplext som Inkognito. Vinet för tankarna till Sauvignon Blanc med rejält med krusbär både i doft och smak, men också klara toner av fatlagringen (på etiketten kan man läsa att det är lagrat på Kaukasiska ekfat, det ni). Det är rätt bra tryck i syran och det funkar bra med smörigheten från faten. För mig är krusbären dominanta, för Anna faten. En vild gissning är att min näsa och hennes supersmakartunga helt enkelt uppfattar vinet olika.
Till det blev det marinerade småfiskar från Amalfi som väckte nostalgi kring bröllopsresan och resan i höstas för att fira 10 år. Längtar tillbaka till att vandra gudarnas stig eller att klättra upp från Kapris hamn till San Michele, eller varför inte en middag på Don Alfonso.
Anna kallar receptet för "Pasta med marinerade småfiskar och tomater". Och så var det lite andra ingredienser också förstås.
För er som inte testat svenskt vin, börja med att leta rätt på en flaska Inkognito och köp. Prisvärde kan alltid diskuteras, men för hundra gubbar, så pass bra vin av svensk odlare bör definitivt stödjas. Rådet gäller både vinnördar och vanligt folk.
