Seghesio Home Ranch Zinfandel 2010

Har varit en bra dag med spinning med Anders på BalanZe, fint februariväder med värmande sol och inköp av fritös vilket var på tiden. Som grädde på moset en ny, för mig obekant, Seghesio och kul matlagning. Älgburgare med tryffel- och kantarellaioli på surdegsbröd med potatisklyftor gjorda i den nya fritösen. Till efterrätt clafoutis (dock ingen riktig clafoutis eftersom vi använt plommon istället för körsbär, så det här är nog snarare en flognarde som kan ha nästan vilken frukt som helst i sig) med vaniljkräm.

Vinet är härligt mörkt och det är en fin fruktig doft med vaniljsötma (typ). Första intrycket av smaken är att det är stramt, fruktigt och mycket tanniner. Till burgarna är vinet suveränt, och aiolin rundar av och balanserar tanninerna. Jäkligt gott, men når inte riktigt fram till nivån för Old Vine Zinfandel. Med tanke på priset på 299 kronor flaskan så blir det inte Janne Tuba rekommenderar men jag ser fram emot att öppna de flaskor jag har kvar. De kommer nog få ligga till sig något.

Idag fick vi lattja med extra många apparater. Först fritösen.

Sedan körde vi klart burgarna i vår SousVide Supreme för att senare steka på dem hårt och hastigt. Så här ser älgburgare ut när de är färdigsousvideade till 58 grader.

Slutresultatet blev utomordentligt lyckat. Potatisen kokade vi färdig i klyftor först, sedan fritering i 150 grader i 7 minuter och slutligen, efter torkning och kylning, 5 minuter i 190 grader. Nästa gång testar vi längre tid på den lägre temperaturen för att se om det kan bli ännu krispigare.

Strax är flognarden klar och kanske att det kan bli en droppe Lustau till den, men det är en annan bloggning.

GR-174

Efter två helger med roliga aktiviteter, först middag med Annas familj och sedan Tour de Ötzi (även beskrivet här) så är det skönt att vara tillbaka i stugan i Strängnäs. Ordningen återställd.

Kvällens mat lämpade sig antagligen bäst för någon form av vitt vin, kanapéer med grönsaksblandningar, musslor och brie, och sedan ankleverfyllda vaktlar. Eftersom vi var sugna på rödtjut så slumpade vi istället fram en GR-174 från Priorat, 129 kr på bolaget (ska försöka inkludera pris i framtiden).

Med näsan närmande sig glaset är det första jag associerar till geléhallon, vid närmare inspektion är doften fruktig med hallontoner. Smaken är fruktig och fyllig med hyfsad syra som balanseras upp av vinets sötma. Också en skön kryddighet i smaken som inte sticker allt för mycket på tungan trots att vinet är alkoholstarkt så det förslår med 15% skrivet på etiketten.

Trots allt passade vinet fint till förrätten. Skulle kunna fungera på vilket party som helst.

Till vaktlarna var det verkligen inte någon höjdarkombo.  Ingen jättekonflikt, men man kan göra roligare saker. Däremot så passade de gräddbrässerade och smörbehandlade mangoldsarna alldeles strålande till vinet, smaken och fettet lyfte prioraten ett snäpp.

Gillar vinet och kommer att köpa igen. Till rätt mat kändes vinet alldeles strålande.

Voss Estate Reserve Pinot Noir, 2010

Voss Estate blev en trevlig bekantskap med härligt fruktig smak. Det passade strålande tillsammans med kvällens krubb, en enkel cassoulet med lamm, anklår och salsiccia tillagad i vår Crock Pot med bröd som enda tillbehör. Lite förvånad över att vinet matchade den kraftiga maten men jag tycker det stod sig fint. Tyvärr ingen bild på käket men så här såg flaskan ut.

Gillar vinet och kommer sannolikt köpa igen. Doften är fatig och i övrigt typisk för pinot noir. Smaken är lätt, fruktig, med ganska mycket syra men inte mycket tanniner och den känns mjuk i munnen. Ett ganska enkelt men gott vin.

SomeZin bag in box

Det doftar sylt, det smakar sylt, men det är inte sylt utan SomeZin zinfandel, och det är jämrans gott och antikomplext. Slinker ner finfint och känns perfekt som drink- och mysvin som jag tror kan framkalla stark lust för kraning.

En bra och enkel box som rekommenderas för de som vill att gästerna skall tratta i sig ordentligt. Strålande också som återhämtning efter 2 timmar spinning och 1 timme långfärdsskridskor.

Tenuta Belguardo 2008

För några år sedan introducerade jag Tenuta Belguardo för min gamla kollega Erik vilket han fortfarande inte förlåter mig för. Eriks vinbudget har ökat exponentiellt sedan dess och tidigare favoritviner anses nu odrickbara, han har blivit en snobb.

Det här är att komplext vin med bra syra. Vi lät det stå några timmar innan maten efter att ha silat och hällt upp på karaff.

Första doftintrycken är kartig körsbär med nötiga angenäma toner därunder. Smaken är god så in i bomben. Vinöst och fruktigt och det passar bra till maten. Kanske hade varit ännu bättre till morgondagens anka med körsbärssås men det får vi ta reda på någon annan gång. Återigen ett Janne Tuba rekommenderar. Hög prislapp men levererar.

Till vinet blev det den något perversa rätten Beef Wellington. Härnedan in the making med coating av senap och pepparrot, svampgucka, prosciutto samt ankleverterrin. Strax därefter ytterligare paketering med hjälp av smördeg och sedan in i ugnen.

Och så här fin ser en ut i ugnen. Den var god.

Seghesio Old Vine Zinfandel + korvmakning

Ingen träning på hela julen men det innebär inte att man inte kan träffa cykelkompisar för det. Den här gången för lite korvmakning, middag och umgänge utan svett och snor. Det blev två sorters korv, dels en fänkåls-salsiccia från Kristofer Franzéns bok, dels ankkorv med grand marniér hämtad från en amerikansk bok om korv av Bruce Aidell.

Till maten en gammal favorit och definitivt en Janne Tuba rekommenderar, Seghesio Old Vine Zinfandel. Ett fint kvalitetsvin som matchade korven och den feta polentablandningen med taleggio och kantareller på ett bra sätt.

Omdömet från en av gästerna var “bättre än Koonunga Hill”. Tur. Stort vin som passar till kraftigare mat och som kan drickas nu men som säkert håller i källaren i många år. Perfekta pizzavinet.

Alla gäster, från 5-åringen till 45-åringen, deltog med iver i korvframställandet. Som vanligt noga med hygien och kylning av maten och maskinerna. Här ligger lite halvfryst bog och väntar på att äntligen få bli korv.

Vi malde bogen tillsammans med späck, kryddade, blandade och fyllde sedan korvsprutan med smeten. Sedan var det bara att sätta igång och veva.

Smeten trycks in i korvhornet där ett fjälster har trätts på.

Ur hela grejen kommer nästan färdig korv, det enda som återstår är att snurra till den jättelånga korven till lagom långa bitar.

Korven blev bra, men som alltid med korv blir det bättre om den får ligga till sig och mogna minst ett dygn, alternativt att man fryser in den.

Träningsfri jul

Förkylning med inslag av feber har gjort den här julen till en lugn historia. Mot bättre vetande tog jag den traditionsenliga joggingturen på julafton, en långsam mil, sedan dess har det varit mest stillasittande med undantag för snöskottning.

En del kul har jag hunnit med, till exempel installation av katt-TV. Egon är mycket nöjd.

Röksetupen som vanligt med en termometer för lufttemperaturen och en för köttet.

Ut pluppar två fina skinkor på 4-5 kg från G Nilsson, en rimmad och en rödvinsmarinerad (inklusive hjälp med köttspruta).

Den rödvinsmarinerade skinkan är en av de saftigaste och godaste jag någonsin smakat. Riktigt lyckad. Tillagningstemperaturen pendlade mellan 112 och 120 grader vilket verkar ge snabb tillagning, drygt 7 timmar, snygg yta och utomordentligt saftigt kött. Glöm aldrig det.

Och så har det druckits en del också förstås.

Monti Garbi Ripasso. Okej men inte jättekul.

Meerlust Chardonnay. Ekigt, rätt ointressant.

Meerlust Rubicon. Gott. Finns mer prisvärda därute men helt klart ett vin jag köper igen.

Bästa biran i jul: Jólabjór. Trots rökigheten så är resultatet riktigt lyckat. Bra rökighet, fint och fylligt utan att vara beskt. Här ska köpas mer.

Novas Gran Reserva 2010

Hårdkörning idag med 45 minuter på löpbandet, 45 minuter styrketräning med fokus på benen och sedan dryga 50 minuters hempendling på mtb:n. Skön efterträningkänsla, men inte mycket tid och lust till matlagning. Istället hämtpizza med rödtjut, en Novas Gran Reserva Cabernet Sauvignon 2010.

Företeelser eller saker som märks som organiska/biodynamiska känns av naturen läskiga, men precis som Saltå Kvarn kan producera goda grejer trots märkliga idéer så borde Novas kunna vara ett utmärkt vin, men det når inte riktigt dit och är för lite bang for the buck för mig.

Über-fruktig doft med typiska svartvinbärsinslag. Smaken är lite kantig och Anna och jag kommer överens om att intrycket beror på tanniner som inte vägs upp ordentligt. Möjligt att lagring är grejen för det här vinet. Vinet öppnar sig något under kvällen och sista glaset är också det godaste. Trickigt att veta om det beror på luftningen, utmattade smaklökar eller en kombination.

För övrigt är benen mos efter benpasset. Blir en tung pendlingsdag imorgon.

Rijk’s Pinotage 2007

Efter avsmakning av matvinet i lördags tog kvällen en vändning mot det väsentligt bättre då allt smakade bra. Baconfyllda kycklinglår med risotto och sallad i kombination med vinet för kvällen satt som en smäck. Helgjutet. Vill också slå ett slag för Serious Eats varifrån vi hämtade risottoreceptet. Vi har gjort flera rätter därifrån med lyckat resultat och det finns massor att upptäcka.

Jag är periodare med fäbless för snipiga fransoser ibland, mustiga italienare någon annan gång, men just nu verkar jag vara inne i fruktbombs- och käftsmällsträsket. Rijk’s Pinotage uppfyller alla önskningar.

Bara doften är berusande och först kommer brynt smör/kola, för att sedan bryta av med körsbär. Smaken är kraftig och fyllig med underbart goda körsbärstoner som lutar åt sylthållet. Återigen ett fint kvalitetsvin som klarar att balansera upp den massiva fruktigheten med lagom tanniner och fina syror. Gott i sig själv och gott till maten. Janne Tuba rekommenderar jättemycket!

Leon Barral Jadis 2006

Leon Barral gör mig alltid glad. Ett väldigt speciellt vin med en blandning på shiraz, grenache, mouvedre, och carignan som jag inte vet om det varierar i kvalitet eller om det är jag som varierar i vad jag tycker för stunden.

Vid öppning av vinet kommer alltid en doft av stall/unkenhet. Ge det tid dock så försvinner det, istället framträder en doft som jag associerar till de däringa tjärtabletterna man kan köpa på finlandsbåtarna. Första avsmakningen är fylld av syra och tanniner med frukten något på efterkälken, här behövs luftning. Efter en stund och till maten framträder mer och mer mörk bärighet, syran mildras något medan den tjäriga sältan består.

Ett vin som inte går att rekommendera men som jag kommer att ha i minnet för att köpa då och då. Alltid en upplevelse. Kvällens avsmakning gör också att jag undrar om inte vinet skulle tjäna på att ligga till sig en stund.

Gillar den här recensionen.

Penfolds Bin 150 Marananga Shiraz

Penfolds har länge varit en favorit i familjen Andersson, och det första riktigt goda vin Anna och jag drack var en Magill Estate. Under en resa, med finlandsfärja, i tjänsten köpte jag med mig vinet som vi intog nästkommande helg med hemgjord pizza med torkade, söndersmulade trattkantareller i degen och fina charkuterier som pålägg och allt var vrålande gott. Det här var en 8-9 år sedan och vi har nog provat de flesta vinerna i Penfolds sortiment sedan dess trodde vi. På senare år har det dykt upp så många nya sorter och jag har inte hängt med. Kvällens nyhet blev Bin 150, och återigen pizza till.

Vid upphällning är det första som slår en den mörka färgen. Den är verkligen kompakt som blod. Det andra är doften som är en fruktbomb, fin fyllig frukt med viss sötma. Smaken är kraftigt fruktig och syltig med viss balans i syra och tanniner. Perfekt pizzavin. Första pizzan för kvällen blev med fänkål, bechamelsås och coppa, nu blir det mozzarella, kapris, sardeller och squash med citronzest. Fina fisken. Om vi orkar blir det en till pizza med tomatsås och ibericoskinka. Just nu lider det ingen nöd på oss, men det kan bli tungt med mtb-passet imorgon.

På grund av det höga priset och att det är ett något speciellt vin så får det inte Jannetuba rekommenderar, men det är gott.

Torre Melotti 2009

Ensam hemma medans Anna är på programmerarhelg, och då passar jag på att trycka i mig allt från grillchips till tryffelsalami och till det en Torre Melotti 2009.

Rejäl syra och något låg fyllighet gör vinet lite speciellt på tungan.Stall i både doft och smak, även någon slags söt bärighet i doften och pepprighet i smak och eftersmak. Intressant med de viner som jag upplever som lite kantiga, men inte oävna att det ofta skiljer sig milsvitt mellan vad olika skribenter tycker, från medelprisvärt till jättefynd.

Alldeles oavsett undrar jag hur Systembolagets vinprovare kommit fram till först doftbeskrivningen “Nyanserad, något parfymerad doft med inslag av fat, torkad frukt, oregano, lakrits, tobak och kanel.”, och sedan smakbeskrivningen: “Nyanserad, något parfymerad smak med inslag av fat, torkade körsbär, viol, kanel, choklad och tobak.”. För det första är det fel, för det andra kan man inte känna den typen av detaljer. En snabb googling på vinet leder till vitt skilda uppfattningar om hur vinet doftar och smakar.

Det finns inga andra råvaror, mig veterligen, som diskuteras på samma sätt, som att de var helt utan egna meriter. Ost jämförs med ost, pizzor med pizzor, och avocadosar med avocadosar. Vin jämförs med tobak, stall, gräs, bär, godis etc (och dessutom väldigt specifikt, typ körsbär, körsbärskärnor, plommon, lakritsremmar osv). Nu kommer jag att starta en ny trend som kommer att sprida sig som en löpeld genom vinvärlden: jag kommer jämföra vin med vin. Revolution!

Vinet smakade lite som vinet i förrförra bloggposten, Barolo Albe, fast lite mera gott och intressant. Efter två glas och till charkuterierna och osten så är vinet en ganska angenäm upplevelse.

Baltos 2009

Måndag kväll och middag med svärmor och svåger med familj, och äntligen dags för ett Bierzo-vin igen, något som ligger Anna och mig extra varmt om hjärtat sedan vi upptäckte det på resan till Barcelona för några år sedan. För 89 pix är Baltos rejält prisvärt och smakar definitivt mer än det kostar.

Vinet har djup rödlila färg och doftar och smakar fylligt. Associerar till björnbär i den fina, avrundade smaken som tyvärr ligger kvar lite för kort stund i gommen. Vinet är balanserat och fungerar nog till det mesta i köket, ikväll bogfläsk med en röra på linser och grillad aubergine. Köp ett par flaskor och ta till pizzan. Grymt!

Barolo Albe G.D. Vajra 2007

Märklig upplevelse och jag vet inte riktigt vad jag ska säga. Anna köpte två flaskor av Barolo Albe på grund av en lyrisk recension i Mat & vänner som innehöll fraser som “…otroligt eleganta vinet, som sannolikt är det bästa du kan hitta på Systembolaget för under 200 kronor, eller “…du kommer vilja dricka detta igen, för kvaliteten är enastående”. Innan recensionen kan vi i alla fall konstatera att vinet hade en cool taktil etikett med brailleskrift:

Vinet intogs över en tretimmarsperiod, men ingen noterbar skillnad i doft eller smak under den tiden. Doften är skönt klassisk nebbiolo som kommer med alla bra viner av den här typen och som jag dessutom är mycket förtjust i. Smaken är förvånansvärt ofyllig och kroppen balanserar inte upp syran. Dock förbättrades upplevelsen betydligt i kombination med maten och i synnerhet med vitlökssmöret till entrecôten. Fetman slipade av tanninerna och syran i vinet till förmån för fylligheten, men jag tycker ändå att vinet mest utmärks av någon slags kryddighet snarare än fyllighet. Märklighet nummer 2 är just systembolagets klockor där fyllighetsklockan är fylld till trekvart. Håller inte alls med om detta och jag skulle själv fyllt klockan maximalt till hälften.

För mina kompisar som läser det här. Köp inte! Ni kommer inte gilla den här typen av vin (jag känner er).

Om det av någon outgrundlig anledning skulle vara någon vinnörd som läser detta så är min rekommendation att ändå testa, men vänta med att köpa fler flaskor. Den andra flaskan som Anna köpte kommer vi lägga på lager och dricka tidigast om 5 år.

Rijk’s Bravado 2004

När ens fru kommer hem med diafragma från nöt som hon hävdar ska ätas till middag finns det bara en sak att göra. Ner i källaren och hämta ett duktigt gott vin, Rijk’s Bravado 2004 i det här fallet. Till den tjusiga diafragman (eller njurtappen som det egentligen är, men som inte låter lika roligt) serverades polenta med skogschampinjoner och taleggio.

Vinet är sanslöst gott. Stor doft och smak med mycket mörka bär, plommon och något godisartat i bakgrunden (vet inte vad). Det coola med viner av den här kvaliteten är att de är balanserade med mjuk stor smak men samtidigt strama vilket gör dem väldigt tilltalande. Det här vinet kan matcha vilken mustig mat som helst och den passade perfekt till diafragman och polentan (med ost, svamp, smör, tryffel etc). Gott som godis, dyrt och prisvärt. Ska ordna fram fler flaskor.

Verkar som att 2004:n inte finns att beställa längre, men väl årgång 2002. Druvblandning på Shiraz, Pinotage, Cabernet Sauvignon, Merlot och Cabernet Franc. Janne Tuba rekommenderar så in i bomben!

Kendall Jackson Grand Reserve Cabernet Sauvignon

Inser att i början av den här bloggens liv kommer att bli några Jannetuba rekommenderar-taggar då vi dricker en del beprövade viner just nu. Ambitionen är sedan att blogga om sådant som inte förkommit på bloggen tidigare, förutom möjligtvis nya årgångar om det känns viktigt. Då blir det naturligtvis fler nyheter för oss och även fler möjligheter till mediokra, inte så lyckade, men ibland duktigt häftiga viner.

Hur som helst så har det varit en alldeles strålande dag med besök i Strängnäs domkyrka där det var konsert med Matteus symfoniorkester och kör som spelade Brahms rekviem. Jag spelade i orkestern mellan 1992 och 2009 och jag har hunnit spela Brahms många gånger under den tiden. Sentimentalt och väldigt kul att höra hur väl orkestern klingade. Perfekt då att komma hem till rostade grönsaker, biff och bea med den goda Kendall Jackson 2008 till.


Återigen ett vin som recensenterna har vitt skilda uppfattningar om som jag gillar. Återigen ett syltigt vin. Men också återigen ett vin som balanseras fint av syltighet, tanniner och syra. Vinet är mörkt i färgen, djup distinkt doft av svartvinbär, smaken är stor och fruktig. Efterhand ger sig tanniner och syra till känna. Väldigt bra matchning med maten.

Nu avkoppling med ett annat rekviem som jag spelat ett otal gånger,bland annat med Matteus. Inspelning med Berliner Philharmoniker, Herbert von Karajan och Christa Ludwig som spelar Verdis rekviem. Rätt i magen!

Château Fourcas-Hosten

Det har varit en intensiv dag idag med barnkalas i Solna för Karl som fyllde 6 år och sedan en lerig och brutalt långsam Fornstig för att sedan komma åter till Strängnäs på kvällen. Meny idag är boeuf bourguignon vilket är omöjligt att stava till men kanske att det blev rätt, och till det Château Fourcas-Hosten 2009.

Doften är fyllig, ungdomlig och fruktig. Smaken kärv, ung och kartig, men ändå andas vinet riktigt bra kvalitet. Det här kan jag tänka mig att lägga i källaren och glömma bort minst fem år för att sedan pröva det igen. Här en bloggning som sammanfattar det bra.

Domaine de la Janasse 2010

Fredagskvällens vin fick bli Domaine de la Janasse Terre d’Argile Côtes du Rhône Villages 2010. Stor bärig doft är det första som möter en, sedan tyvärr en något platt och outvecklad smak. Påminner en anings om Chateau La Tour de By, men inte samma goda balans.

Bara några kvartar senare har dock smaken utvecklats och blivit mer intressant och komplex. Knappt 40% av innehållet har konsumerats under fredagskvällen och nu står flaskan framme, korkad, och skall åter testas under morgondagen. Återkommer med eventuell förändring. Tror helt klart att det här är något för källaren. Betyg? Törs inte uttala mig än.

Le Grand Terroir

För ovanlighetens skull åkte vi hem till Stockholm innan vi ätit, och eftersom jag alltid är chaufför så passade jag på att för en gångs skull dricka vin till söndagsmiddagen. Idag bjöds det på fläsksida som vi körde sous vide, karamelliserad fänkål och polenta. Till det Le Grand Terroir, tillfällig på bolaget, inte så dyrt, men uppskrivet av några skribenter jag uppskattar.

Prisklassen är låg mot vad vi brukar köpa, men oj vad mycket vin för pengarna. När jag stoppar näsan i glaset möts jag av en angenäm parfymig blommighet. Smaken är rund, medelfyllig, någon svårgripbar örtighet typ viol, efter en stund smyger sig tanninerna på och eftersmaken är hyfsat lång och välkommen att stanna längre. Bang for the buck är ett passande uttryck. Jannetuba rekommenderar.

Slänger in en bild från matlagningen också. Här steks och preppas fänkål för karamellisering: