Natten mellan tisdag och onsdag missade jag tyvärr ett gäng cyklister som hade den dåliga smaken att gå i mål när jag skulle partaja och sova, och de första jag stötte på var Fredrik och Gustav som kom in på 64:33.
Nu började också tiderna att sitta på cykel att dra iväg något, mellan 65 och 80 timmars cyklande inklusive lite (med betoning på lite) sömn är tufft och något jag inte testat än.
Anton och Marcus kom in på 67:08 glada och rörda och känslorna “all over the place” som Marcus menade.
Marcus före.
Marcus efter.
Anton före.
Anton efter. Äntligen började randonneurpåsar under ögonen kunna skönjas. Yes!
Peter fortsatte med påsarna.
Reimert lyckades alltid undvika sovattackerna när jag hade kameran framme.
Bjorre.
Magnus.
Erik.
Gunnar.
Niklas Z, Dag, Henrik, Jan-Erik och Martin.
Michel var den enda som lyckades samla ett gäng groupisar kring sig. Vilken hjälte! Så ser han också ganska nöjd ut.
Någonstans här var det dags för att ta sig till hotellet för seriöst partajande och resterande tid för mig i Paris spenderade jag spatserande i Versailles. Det var trevligt med en ceremoniell och gedigen avslutning av PBP och en kväll som börjar så här suddigt kan bara sluta på ett sätt.
Det som händer i Paris stannar i Paris.
Randonnerurer vet verkligen hur man gör redan festliga grejer ännu festligare. Så här såg till exempel målgången ut. Klart bättre än en statoilmack eller?
Puh säger jag bara, vilken tur att kravallstaketet var på plats. Vad hade kunnat hända annars?
Nu är det tisdag eftermiddag och det är verkligen glest mellan cyklisterna som kommer i mål. Strax innan 16:00 kommer så dagens första svenska hjälte Krister.
Krister blev snabbaste svensk, körde helt utan assistans och sömn, och kom in på helt otroliga 47:24. Hatten av! Han var trött, otroligt sliten och väldigt snacksalig. Mäktigt och helt suveränt.
Drygt en timme senare, på 48:53 trillade Toni, Niklas och Johan in i sällskap med John. De hade precis som Krister kört helt utan assist (det var det nog bara Ari som hade) och utan sömn. Sanslöst bra jobbat att köra så snabbt och hålla ihop gruppen hela vägen.
Johans bror Calle var tvungen att släppa på väg in mot Paris. Ett av problemen för honom var skav vilket gjorde att han fick stå upp, nu kommer jag inte ihåg riktigt, men typ sista 20 milen. Calle kom in på 49:37.
Efter ett tag dök Rimas Grigenas upp, trött men lycklig.
Jonas som fick bryta lyckades ta sig hela vägen tillbaks medelst tåg. Stolt visade han upp sitt kort som verkligen bevisar att han bröt. Jonas gillar att sova och då är det svårt att komma till kontrollerna i tid.
Han såg rätt glad ut trots allt.
Innan resan till Paris hade jag bespetsat mig på att jag skulle få före- och efterbilder på så många cyklister som möjligt. Det funkade sådär av två skäl: dels så var det helt enkelt svårt att fota alla jag ville, och dels så såg de flesta cyklisterna oförskämt snygga och fräscha ut efter målgång vilket liksom inte ingick i min utstuderade plan. Här kommer i alla fall några stycken fantastiskt stilfulla porträtt. Låtsas att de ser mer slitna ut än de gör på efterbilderna, för jag lovar att de var slitna.
Johan före.
Johan efter.
Niklas före.
Niklas efter.
Toni före.
Toni efter.
Calle passade på att lyckligt sätta i sig en banan för sin förebild.
Calle efter.
Efterfesten var intensiv, episk och alla var aspigga.
Igår var det stor rökardag. Anklår, ankbröst och oxkinder har tillagats i bulleten. Kvällens kött, anklår, körde vi först naket 1 timme och 45 minuter i ca 100 grader. Här tillsammans med brösten.
Efter det så tog vi av brösten, som var färdiga, och hällde på ankfett på låren för konfiteringen, och samtidigt la vi på oxkinderna. En fråga är vad vi ska göra av det rökta ankfettet.
Efter att vi täckt låren med fett fick de ligga på ytterligare drygt fyra timmar på röken. Temperaturen pendlade mellan 105 och 115 grader. Slutligen blev det en kort vända i ugnen för två av låren, full temperatur på grill för krispigt skinn med snyggt resultat.
Till låren blev det en inte helt oäven, vitlöksstinn potatisgratäng. Tjusig!
Och slutligen blev det dags att korka upp och testa vinet, Lao Muse från Vacqueyras.
Det smakade inte alls som jag tänkt mig. Jag hade förväntat mig lite mörkare, köttigare toner. Istället går tankarna går mer åt Italien och Toscana än Vacqueyras. Det är fruktigt med distinkta körsbär, ljus och lite kartig frukt samt en hel del tanniner. Gott och det är klart att det matchar maten, men stilen jag föredragit och hade i tankarna var typ Domaine le Sang des Cailloux. Janne Tuba får lära sig research helt enkelt.
Korta noteringar om maten. 1 timme och 45 minuter var i princip idealiskt för brösten. Det var lätt att riva av köttet och det var väldigt saftigt och gott. Låren hade vi kunnat köra ytterligare en timme eller två. Kinderna återstår att testa.
Som uppladdning till morgondagens 20-milare blev det delizie och vittjut, en kombo man kan cykla många mil på, men kanske inte så fort. Hur som helst så ser jag fram emot morgondagen, lite ur form men taggad och sugen ändå. Kvällens kolhydratladdning (förutom allt godis).
Till det storasyskonet till Mozaik, återigen chenin blanc, och det är ju inte alls tokigt.
Ljus frukt och syrligt och en hel del trä (med även en del medföljande beska, inte oangenämnt) och mineral. Var inne också och kollade på Gastons presentation av vinerna där han påpekar att det är en liten honungston i vinerna (och sådant där om terroir +ANNAT). Tänkte inte själv på honungen, men när jag hörde det stämde det klockrent. Ännu ett riktigt bra vin från Gaston. Ett till tryck på köpknappen därifrån rycker allt närmare.
Nu är det dags att lägga fram alla grejer till morgondagen, en cyklingens mise en place. Klockan sätts på 05:50, start imorgon klockan 08:00 från Barkarby, sedan, efter ett succéartat lopp, grillad pizza med sparris och vaktelägg. Kan bli en bra dag.
Vinlusen hävdade på facebook och en av Gastons lådor skulle vara något extra, och eftersom han är allmänt trovärdig så beställde jag så klart direkt. 6 flaskor gott och blandat Pithon-Paillé (naturviner från Loire). I lördags tog vi en Dessus Narcay 2012.
Ett fruktigt och gott vin gjort på cabernet franc. Viol är klart dominerande både i doft och smak. Bra syra, fina tanniner och en del mineral. Utmärkt för sig själv och till maten. Riktigt gott.
Det blev två rätter, båda funkade bra till vinet. Till att börja med ravioli med råa äggulor i, här på bakbordet.
Idén är att vid tillagning koka lagom länge så att degen blir färdig men gulan helt rinnande. Måste säga att vi lyckades väl.
En del skulle säga att det var något för stor mängd fläsk, jag skulle säga att man inte kan få för mycket.
Rätt nummer 2 blev återigen duva, konfiterade lår och duvbröst i sous-viden (samt ett halvt litet stekt duvhjärta i mitten). Till det potatispuré och kål. Det är bara att konstatera att sous-vide och duvbröst är en väldigt bra kombination.
I söndags var det dags för nästa flaska, den här gången en Mozaik blanc 2011.
Det här vinet blev jag än mer förtjust i än det röda. Det här är en chenin blanc som enligt Anna smakar riesling med exotisk frukt vilket håller jag med om. I doften är det en del honungstoner och i smaken tänker jag också på physalis och det är en del mineral.
Överbliven pastadeg från lördagen blev till goda tortellinisar.
Här tillsammans med grönsaker och musslor.
Summa summarum två goda prisvärda viner, särskilt blev jag sugen på att testa fler av de vita som var helt i tubastil. Noterar också hur väl det funkade att beställa från Gaston och att få vinerna levererade till dörren.
För drygt ett år sedan, december 2013, drack vi en flaska av vinet. Nästan så att jag undrar om det är samma vin den här gången som förra.
Grunden är naturligtvis samma, men borta är all frukt och tanninerna är relativt tandlösa. En del fin syra dock, ingen alkoholsmak, men en massa kött, järn och bondgård. Även om jag nog tror att det var godare förra gången så gillar jag stilen och vinet ändå. Tyvärr var det den sista flaskan. Dags att skaffa mer Vacqueyras, helt klart.
Till vinet, den klassiska rätten mat och potatis.
Anna hittade galet snygga entrecoteskivor som gjorde sig bra till kryddsmör, rostad potatis och en enkel grönsallad. En bra fredagkväll.
Här spelade en väldigt god Chenin blanc huvudrollen, Langlois-Château Vieilles Vignes 2008. Fin, mjuk rondör i smaken men ändå en del citrus och bra syra. Väldigt gott för sig själv och ännu en utmärkt partner till maten.
Till det försiktigt kryddade gäddqueneller med sallad, picklade morötter och brynt smör med vinäger i.
Hälften av quenellerna är stekta och hälften försiktigt sjudna, konsistensen fluffig med renodlad fisksmak. Vinets rondör och friska syra matchade maten och bröts snyggt mot morötterna och smöret. Möjligtvis något dominant över gäddan, men det är, som det heter, en smakfråga.
