The Highlands, Glens & Western Isles–dag 5

Sista dagen och längsta etappen med drygt 33 mils cykling från Dingwall till Ardrossan (återigen ofullständigt gps-spår) plus en färjeöverfart.

Upp tidigt som sjutton för att cykla in till Dingwall där Peter och Ari mötte upp, och som de gulliga personer de är så hade de med sig en macka till mig som de fixat på sin Bed & Breakfast. Klockan var strax efter 6 när vi äntligen kom iväg.

Vi kände väl alla att om man ska stanna och kissa så kan man väl göra det vid den här vyn. Tyvärr fick vi inte se Nessie.

Under tiden fick Anna se fullskalemodeller av odjuret.

Vi hade inte ens kommit till ett frukostställe än men slutligen fick vi oss lite krubb.

Teamet riggade inför tagning vid slutet av en inte särskilt brant men vansinnigt lång backe. Anna tyckte nog att det var lite läbbigt för bara en halvmeter framför grabbarna stupade det tvärt och ett fall där hade inneburit god natt. Allt för konsten!

Och så här såg det ut nere på vägen.

Här börjar jag bli riktigt sliten och kom in i en djup dipp.

110 mil i cykelsadeln och ont i rumpan, pfft, muskelknutor i ryggen med värk och stelhet, blahablaha, ont i foten på grund av klämda nerver, jajjemänsan. Smärtan mitt på dagen började närma sig det outhärdliga och började bli tung att bära. Peter och Ari fick göra det mesta av dragjobbet en stund och av Ari fick jag ett par Alvedon som jag petade i mig. Efter några timmar lättade det något och jag kunde åter vara med och köra. Första och förhoppningsvis sista gången jag behöver använda smärtstillande för att kunna cykla.

Här står Keith och Richard och väntar på oss. Where are they, where is the Swedish Road Train?

Vad de inte visste var att vi stannat på en pub. Pausen var nödvändig för att få lite mer energi och lite mer ordning på smärtan.

Peter mekade som vanligt med sina flaskor. Bilden får vara med för att de var en av de mest vanliga synerna under veckan.

Under tiden hade Anna och teamet dragit vidare för att äta sen lunch och invänta oss för en filmsekvens. Keith ser ut att må bra.

Richard verkar inte ha det så illa han heller.

Det var ett tag så varmt att däcken blödde gummiblandning men det gick ändå lättare nu och vi kunde se att vi skulle klara tiden med hyfsad marginal. För att säkra en bra tid för färjeöverfarten drog vi på en långspurt på dryga milen. Det var ett smart drag och med den lilla vilan vi fick på färjan och den betydligt lättare banprofilen gick de sista fyra milen lätt.

Väl i mål väntade Anna och ett par av filmteamen. Känslan här är fantastisk. Vilken glädje och vilken ära att ha fått cykla genom Skottland med Peter och Ari. Vi kom in 21:30 och klarade därmed maxgränsen med 1 timme och 45 minuter.

Skönt uppsluppen stämning och vi fick träffa de cyklister som kommit in tidigare än oss. John med ryggen mot kameran var först i mål och kom in vid 3-tiden.

Uppställning och gruppfoto.

Allt i kontrollkortet underskrivet utom Lochinvar, vi hade fortfarande en eventuell diskvalificering och vi behövde ta upp det med Mark, banläggaren och organisatören.

Mark visade sig vara en hyvens kille och hade full förståelse för vårt misstag. Han menade att en fellagd gps-rutt inte skulle drabba oss. Kanske var det till hjälp att han hade en av BBC-kamerorna upptryckt i ansiktet när vi diskuterade det här men jag tror inte att det spelade någon roll, han var helt enkelt schysst.

Vi fick en trevlig om än kort kväll, ett par öl räckte definitivt efter den här resan. Det syns inte på bilden men några av cyklisterna är duktigt slitna med svullna ögonlock som gjorde att de knappt kunde se och andra var mest bara borta.

Det här är både det roligaste och tyngsta jag gjort och jag är väldigt stolt över att ha klarat av loppet. Jag är också stolt över hur vi klarade av det, det vill säga vi “The Swedish Road Train”. Bra humör och gott kamratskap över hela resan. De dippar vi fick hanterade vi väl och jag är imponerad över hur Ari och Peter klarade tisdagens brist på energi utan en sekunds gnäll. Otroligt starkt.

Över 60 anmälda cyklister, ca 35 kom till start och 20 klarade loppet inom angiven maxtid. Det här loppet räknas som en 100-milare vid anmälning till Paris Brest Paris vilket gör att jag har en i princip given plats där. Målet nästa år är att klara PBP, 120 mil cykling, på under 60 timmar. Men just nu tänker jag mest vila och ta det lugnt och njuta av återstoden av semestern.