Gairloch till Durness. Om jag var tvungen att välja så kanske, kanske att det här var den absolut vackraste sträckan av alla. Värmen började göra sig påmind och trots att det var en relativt kort dag så skulle vi återigen inte anlända förrän sent på kvällen, dock precis på rätt sida håret för att få en anständig middag och möjlighet att tanka energi.
Endast drygt 22 mil men med en banprofil som hette duga. Rullsnittet drogs ner till blygsamma 24,2 km/h.
De vackra vyerna och den dåliga asfalten tycktes oss oändliga.
Efter någon mil fann vi ett litet hus med en konsthantverksbod där det bodde en kvinna som bjöd oss på läsk och vatten från forsen intill. Hon var sällskapssjuk och hävdade att vi såg “extremely fit” ut och våra hjärtan smälte. Bildkomposition var dock inte hennes starkaste sida (precis som det inte är min heller).
Vi var henne tacksamma. Hon tipsade oss om att det längre upp längs backen vi forcerade fanns ställen där forsen stod mer still och där vi kunde få oss ett skönt bad. Vi var inte sämre än att vi lydde hennes råd.
Första kontrollen var Ullapool och Peter verkade sådär nöjd med att återigen käka fish and chips och dricka ett par pints cola.
Richard hängde i bakgrunden medans Keith gjorde film- och intervjujobb.
Helt okej restaurang och det var återigen en härlig dag.
Minnet är lite blurrigt, men jag har för mig att det var någon gång under onsdagen som Aris nedre växeltrisseskruv valde att gänga upp sig. Stor dramatik! Utan spänning på kedjan ingen cykling och risken var överhängande att Ari skulle tvingas bryta. Det gick bara inte att få dit skruven igen, det var som att växeltrisshållarna hade breddats på något magiskt sätt. Efter långt dribblande fram och tillbaka och genant svärande framför en närgången BBC-kamera kom Peter på den geniala idén att den övre växeltrisskurven skulle kunna vara längre och varför inte byta plats på skruvarna. Det funkade! Ari kunde cykla vidare, men stoppet kostade oss 40 minuter och en del energi. Tack till Peter för lösningen.
Aris bild nedan visar att vi nog varit med om en del, och man kan också ana att cyklingen inte varit superenkel. Trots det kände vi oss fräscha och pigga när bilden togs, och vi hade kul.
Med bara några mil kvar till målet började energin tryta igen. Här krävdes kraftfull medicin, och det funkade!
Ungefär samtidigt i Durness. Tror att Anna hade det bra.
När vi kom fram njöt vi i fulla drag av att precis lyckats komma i tid för en riktig middag med riktig mat. Tyvärr stundade en alltför kort natt igen.
Anna kunde uppleva Skottland på ett annat sätt än vi. Durness var makalöst vackert och hon gjorde en utflykt till en grotta i närheten. Här inloppet.
Och här en av grupperna som utforskade grottan.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar