Durness till Dingwall, DÖDS-dagen i avlägset obebott land med långa sträckor utan möjlighet till mat- och drickapåfyllning. Lite lättare terräng, den här dagen bara jättebackigt, gjorde att rullsnittet ökade till svindlande 26 km/h med toppfart på 73,4 km/h. Först 10 mil till kontrollen i Trantlebeg och sedan ytterligare 10 mil till kontrollen i Lairg där trakterna återigen började bli något mer civiliserade.
Tillägg till förra bloggposten. Sent på onsdagen insåg vi att vi missat kontrollen i Lochinvar och att vi riskerade diskvalificering. Att cykla dit igen och därmed addera 7 mil till rutten var inget alternativ, vi pallade inte efter 3 cykeldagar samt att vi hade en lång dag framför oss. Vi fick inte heller tag i arrangören för att rådgöra kring missen, vi hade fått felaktigt material i gps-filen som vi följde, medan ruttbeskrivningen på papper stämde (som vi inte följde). Missen gjorde att vi endast missade ca 1 mils cykling och vi kände på oss att arrangören skulle acceptera detta med tanke på det felaktiga materialet, men det var irriterande med ovissheten.
Redan under tisdagen hade filmteamet gjort plats i bilen för att kunna erbjuda Anna skjuts och hon antog erbjudandet under torsdagen och fredagen. Vilken grej att få hänga med teamet två av dagarna och se hur inspelningen gick till.
Här är Richard bakom kameran.
En av de vanligare kommentarerna var tydligen: “The Swedish Road Train is on the move”. De gillade vår cykling.
Stilstudie på en tubaman.
Medans teamet åkte jojo för att få till scener så nötte vi på. Bilden ger en liten fingervisning om hur underlaget var. Det var en märklig känsla i går måndag efter hemkomsten, när jag tog en liten cykeltur, att köra på fin asfalt. Ingen känsla av att skaka sönder och allt bara rullade så lätt och tyst. Enorm skillnad med fördel till de sörmländska vägarna.
Teamet in action igen.
Jag anar att de har fått flera bra klipp till dokumentären. Känns som att de kunde satt ner kameran var som helst och det hade blivit en vacker tagning.
Ibland går det helt fel också. Här hade de övat en svepning ganska länge, men när vi väl kom missade de tajmingen helt. Ett par timmar förlorade där.
Min kropp började ta stryk nu, en del muskelknutor i ryggen och en stjärt som kändes av, men värst var dock hot foot-symptomen främst i vänsterfoten. Nerver i kläm kan göra precis hur ont som helst, men än så länge var smärtan under kontroll. Här har jag börjat få svullna läppar och randonneurpåsar under ögonen.
Vid det här laget var vi verkligen ute i ingenting och det visade sig att Trantlebeg inte ens var en liten skithåla till by utan ett hus och att det inte ens var det huset vi skulle stanna vid. Missen kostade oss en mils extra cykling men vi ville inte missa ytterligare en kontroll. Här hade vi haft svårt med argumentationen och diskningen hade nog varit given.
Väl framme på rätt ställe och ingen där. Vi hittade ett kylskåp med mjölk och en påse med havregryn vilket fick bli dagens lunch. Hoppas ingen blev arg för att vi tog för oss men ytterligare 10 mil utan mat var inte att rekommendera. Det var skönt att sticka vidare.
Här hade vi gärna tagit en avstickare av ren nyfikenhet om orken och tiden funnits. Vad hade vi hittat där?
Någonstans i de här trakterna valde Ari att bjuda till punkafest, men redan efter andra punkan hittade vi orsaken till problemet. Löstes med randonneurens bästa vän silvertejp.
Vid kontrollen i Lairg stannade vi för fish and chips, vi visste att möjligheten till mat vid framkomsten till Dingwall var begränsad på grund av den sena tiden.
Det gällde hela tiden att äta och dricka energitätt, vi började till och med jämföra de olika läsksorternas energiinnehåll för att optimera intaget. Har för mig att sportdrycken vann tätt följd av Coca Cola. Äkta skitmat som man gör bäst i att undvika för det mesta men för cyklingen satt den bra.
Väl framme i Dingwall fanns nästan inget öppet och jag hittade inte till hotellet i Strathpeffer. Här hade jag en stunds känsla av uppgivenhet men strax före midnatt kom jag fram efter ytterligare 5 km cykling och då blev det fest med instant gröt och whiskey, en klockren kombo i vilket läge som helst.
Alarmet satte jag på 5:20 för att ha tid att göra mig i ordning och cykla in till Dingwall för start klockan 6. Vi hade satt starten så tidigt för att åtminstone ha lite marginal till vår deadline vid 23:15. Vi stod inför den längsta etappen på hela 33 mil och vi ville verkligen komma i tid.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar