The Highlands, Glens & Western Isles–dag 2

Dag 2 erbjöd 27 mil vacker propagandacykling från Oban till Gairloch. 3 färjeöverfarter, där första var direkt i Oban, innebar riktigt tajt schema med start kl 7 för att vi skulle klara incheckning vid 23 på kvällen.

Det var en glädje att vakna till den här vyn från hotellrummet.

Vädrets makter stod på vår sida.

Första etappen var lugn, vi hade gott om tid till andra färjan för dagen och vi kunde ta en fika i godan ro i Tobermory.

Remis, litauern, i samspråk med Keith, en av kameramännen från ett av BBC-teamen som följde oss längs rutten.

Just det, BBC gjorde ett entimmesavsnitt till en dokumentärserie som heter The Adventure Show som helt och hållet kommer handla om loppet. Jag var en av de utvalda 4-5 cyklister som de följde lite närmre. Filmteamet som följde mig utgjordes av Keith, bilden ovan, och Richard som vi även kallade Bradley och Wolverine Wiggins.

Efter färjeöverfarten från Tobermory hade vi 95 km av skitbråttomcykling för att hinna med rätt färja i Mallaig, det var helt avgörande för om vi skulle kunna få en vettig natt eller inte. Tyvärr fick både Ari och Peter problem med energin här och de hade problem med dragjobbet och att hålla tempot uppe. Som tur var kände jag mig utmärkt pigg hela vägen och kunde ta långa snabba förningar vilket gjorde att vi hann i tid med 10 minuters marginal. Dragjobbet skulle jag få återbetalt på fredagen när jag hade en tung dipp.

Efter Mallaig lugnade tempot ner sig och vi fick en stunds sällskap av Keith som visade sig vara en duktig cyklist. Fullastad med kameraryggsäck och gopro var han rätt nöjd med att bara hänga med ett par mil, men han gjorde det bra.

Trots att klockan började bli mycket hade vi många mils cykling kvar. Vi unnade oss dock att ta foton av varandra när vi tog foton av varandra.

Samt att ta bilder på skyltar med ortsnamn som kommit till på grund av en funktion som sedan försvunnit och därför behöver ett förtydligande.

Frampå kvällen kom ett oväntat problem, knott. De hamrade på något fruktansvärt och kom in under hjälmen och överallt på kroppen och bet och hade blodsugarparty och hade sig. Hade vi fått punka i det här läget hade jag bara slängt cykeln och sprungit och kanske slagit mig själv medvetslös. Peter tog ett foto av en av sina knottbeklädda kroppsdelar under en paus. No joke och 2 timmars definitiv plåga. Vidrigt.

Trots kampen mot klockan kom vi fram alldeles för sent för mat, köket hade stängt. Aldrig har ett par öl, jordnötter och chips smakat så gott. Vi tog grejerna från puben, skrev upp vad vi tagit och betalade vid utcheckningen dagen efter. Helt i sin ordning.

Keith och Richard försökte göra en intervju med mig vid den här tiden men jag yrade mest. De fick inget vettigt ur mig. Strax innan bilden ovan hade de väntat vid hotellet när vi kom fram och jag stannade och insåg att det var ett hotell, det hotell som vi skulle bo på. Det gjorde inte Ari och Peter utan de bara hojade vidare. Ganska komisk situation och talande för hur illa det kan vara med intellektet när man är totalt slut. Lite eftertänksamhet, ringande och sms:ande löste allt.

Under tiden häckade Anna i Inverness med den här utsikten från hotellet. Tråkigt alltså.