Inlägget kan sammanfattas med haussat madiranvin som jag förväntade mig mycket av men som blev en besvikelse. Alltid läskigt när många tycker samma sak man själv undantaget men här kommer det ändå.
Flaskan åkte fram redan i fredags men åkte snabbt in i kylen eftersom det inte funkade särskilt bra med käket, kändes som att här krävdes feta såser och rejäla köttbitar. Så fick det också bli då Daglivs än en gång levererade grymma köttbitar, denna gång i form av ett par porter house-bitar. En metod som funkar riktigt bra är att salta tidigt, tjoffa in köttet bland fil och ägg i kylen och låta ytan på bitarna torka där.
Efter det är det bara att låta sin fru steka på dem häftigt och man får då en superfin yta och ljuvligt inre (köttet alltså, det från Daglivs). Servering med svartkål och bea.
Här kom besvikelsen. Tät men lite jolmig knuten doft var ändå okej. Smaken var dock rejält spretig med trist sylt på mörka bär, oangenäma syror som sticker iväg och tanniner som inte funkar. Inte särskilt gott helt enkelt. Det välförtjänt, i matsammanhang, föraktade ordet “fräscht” kommer inte i närheten av att associeras till. Fattar inte vad jag missar som andra ser (jag gillar ju till exempel Château Montus) och jag undrar om det är läge att köra ett långlagringsprojekt för test om kanske 10 år, eller om det bara är att acceptera att jag inte är kompis med det här vinet.
Vi ställer undan vinet och tar en Kanonkop Paul Sauer. Vilken skillnad! Fruktigt, gott och balanserat och funkar förträffligt till krubbet.
Dag 3, det vill säga idag, använder vi resten av vinet till att dels brässera anklår och dels till att testa det ytterligare en gång. Flaskan har stått öppnad och framme i rumstemperatur cirka ett dygn. Viss förbättring faktiskt och det slinker ner lite lättare. Ett glas från boxen med Côtes-du-Rhône känns trots allt mer attraktivt som drink innan maten och smakar också bättre. Till ankan blir det Sebastiani. Säkert kort.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar