Barkarby 600 km

Så, då har jag kört 60-milaren, sista kvalificeringsloppet i serien för Paris-Brest-Paris, nu är det klart och det känns vansinnigt bra. Trots det tror jag aldrig att jag känt mig så sliten efter ett lopp som det här. Det inleddes fint på lördagen klockan 8 på morgonen och avslutades med en misärnätt och målgång idag klockan 9:30. Titta på rutten på Garmin Connect här, häftig bana.

Vi startade lugnt, och fortsatte lugnt hela lördagen. Redan innan Heby-kontrollen kom första överraskningen. En av de finare sträckorna i början vägjobbades det på och det blev 6 kilometers gruskross- och punkafest. Misärförsmak.

När vi efter gruskrosset tog en paus för att vänta in alla punkafestdeltagare passade Niklas på att förklara hur en del grejer förhåller sig. Alla ba, coolt alltså.

Gruppen på kanske 16 man höll ihop väl, och det var trevligt att vara några stycken som kunde hjälpas åt. Mot- och kantvind hade varit temat hittills, och första kontrollstoppet i Hedemora vara välkommet. Grabbarna såg fullt normala ut.

Efter Hedemora påbörjades loopen i dalarna med kontroll i Gangnef och fantastiskt vackra vyer kring Leksand, Tällberg och Rättvik. En del av byarna vi åkte förbi kändes nästan löjligt arketypiska för hur Sverige ska se ut.

Jag har aldrig varit med om sådan tajming tidigare. Mot- och kantvinden höll i sig hela vägen till Rättvik där det mojnade så att vi aldrig fick någon glädje av den. Riktigt roligt var dock att på den glamorösa kontrollstationen så dök min skottlandskumpan Peter Hampus upp. Han råkade vara i närheten och hojade helt enkelt iväg för att möta oss. Här hade vi kört 30 mil, och när någon sa till oss att det bara var att fortsätta trampa 30 till för att komma hem så blev vi så här chockade.

Det var någonstans här, mellan Rättvik och Hedemora som grunden för misären lades. Jag hade redan tidigare haft känningar av hot foot-syndromet, och som grädde på moset sjönk temperaturen och det satt igång att regna. I vår vingliga lilla klunga skvätte vi ner varandra hej vilt så vi var dyngsura överallt. Rundans andra stopp i Hedemora var till en början välkommet och jag hade till och med sinnesnärvaro nog att ta en sån där sjukt mainstream matbild som man ska göra när man är ute och chillar.

Men istället för att bli varm och gosig av den mysiga stämningen började jag skaka och må riktigt dåligt. Jag huttrade och frös och mådde illa. Alla försök att bli varm och torr på den fräscha mackedonken-toan medelst varmvatten och varmluftstork var helt meningslösa. Jag visste en sak säkert och det var att jag inte ville sitta i klungan direkt efter att fikat var över utan jag behövde tid att komma igång och värma mig och få ut blod i alla lemmar. I värsta fall skulle jag få ta de sista 18 milen på egen hand om inte klungan kom ikapp, men den risken bedömde jag som minimal. Efter cirka 3 mil hade jag åtminstone slutat må illa, istället började knä och fot spöka, och särskilt knäet var ruskigt obehagligt.

Minns det där gruskross-stället i början? På hemvägen tänkte jag undvika det genom att göra det smarta vägvalet över Vittinge. Skapade mig själv en omväg på knappa milen plus att jag fick en ännu festligare gruskrossväg än på lördagsmorgonen. Eddy krävde paus och Ahlgrens bilar, så fick det bli.

På grund av mitt vägval så missade jag också klungan. De hade sett mig, långt där framme, göra misstaget att dra in på grusvägen men de var för långt borta för att förhindra idiotin.

Här gjorde ungefär allt i kroppen ont. På positiva sidan så är det inget fel på konditionen och benen, men vad hjälper det när varje tramptag generar smärta och oro för att man skadar sig på längre sikt. Det gick helt enkelt trögt som fan och det var en befrielse att komma till sista kontrollen, macken i Bålsta. Klungan som passerat mig vid Vittinge var precis färdiga med sitt kontrollande och skulle vidare till mål när jag dök upp. Eftersom det var sista kontrollen lyxade jag till det lite extra, nästan lite glammigt.

Sista biten hem var det bara att HTFU, bita ihop liksom. Träffade några cyklister från förstaklungan som fortfarande skrotade runt på Welcome Hotel Barkarby, fick sista stämplingen i kortet av receptionisten, och kunde sedan, under intensivt grimaserande och stönande, cykla sista milen hem till lägenheten. Aningens sliten.

Knäet är svullet och överansträngt, men i skrivande stund har jag återfått förmågan att böja benet och belasta det något. I övrigt känns kroppen förvånansvärt okej och speglar inte alls den djupa svacka jag var inne i under sista delen av loppet. Intressant upplevelse då jag inte brukar ha problem av den här typen. Tror vi får kategorisera loppet som pannbensförtjockande nyttig erfarenhet.