Gotland360

Här kommer rapporten från loppet jag inte vill göra reklam för men ändå dela med mig av. Sammanfattningen är att det var en ren glädje att cykla ordentligt igen, ryggen är i det närmaste hel och jag har gått upp 1 kilo över helgen. Gillar man att sätta personliga rekord och att till exempel köra så fort som möjligt runt en sjö så kan man sluta att läsa här. Gillar man fika och god mat kan man fortsätta.

Vilken lycka att få plats på loppet jag senast körde 2013, det börjar bli lite för poppis det här. Den här gången dessutom med en bonusrunda på Fårö på fredagen dagen innan själva loppet. Anna och jag gick wild and crazy och skippade båtturen till förmån för flyget från Bromma, vi bor ju bara 15 minuters gångväg (20 minuter med cyklar och packning) från flygplatsen. Instruktionerna på hemsidan säger bara att man ska ta av hjulen och plasta in allt så att andra passagerares bagage inte skitas ner. Perfekt sysselsättning på flygplatsen.

Från mitt perspektiv vill jag påstå att det funkade hur smidigt som helst. Anna var inte lika nöjd med sitt växelörshaveri. Inga verktyg i världen kunde hjälpa.

En viss oro kunde anas.

Genialt nog hade arrangören en lånecykel som faktiskt funkade för Anna och cyklingen för alla 3 dagar var säkrad.

Som de flesta cyklister som läser den här bloggen vet så är Gotland360 loppet för oss som gillar att tramsa runt på cykeln i lagom takt i vackra omgivningar och samtidigt ta alldeles för många pauser där vi passar på att fika och äta i stora mängder. Inget hetslölj för att få så bra tid som möjligt. När man dessutom får hoja och fika med cykelkamrater som Temposkägget blir det extra trevligt.

Bilden ovan är såklart från första fikapausen under bonusrundan på Fårö. Dock missade jag att ta bild på wienerbrödet vi serverades innan start. Oförlåtligt.

Rundan gick förbi fantastiskt landskap.

Gotland360 är det enda cykellopp jag vet där cyklisterna ler sig igenom hela loppet. Feelgood-loppet framför alla andra.

Det här var alltså en 7-milsrunda vi gjorde. Det överflödiga fikastoppet var redan gjort. Därefter såklart dags för lunch.

Fantastiskt gott med en rejält hårdrökt lax. Ingen skärpa eller kantighet i smaken och jag gissar att de kört den lågtempat under hyfsat lång tid i röken med i stort sett bara rökved som bränsle. Förvånansvärt bra resultat! Stellan och jag är exakt så nöjda som vi ser ut att vara och jag är sugen på att experimentera lite med laxrökning nu.

På nästa stopp kom så loppets enda släta bulle. WTF!

Fredagkvällen avslutades med en cykelmässa i miniformat, pastaparty och så förstås min kusin Fredrik Emdén som intervjuade Marcus Ljungqvist.

Som grädde på moset fick jag också det storstilade presenten Fredrik Kessiakoffs Astana-keps av hans biograför Fredrik Emdén. Som jag förstått det (jag kan ha fel) så fick The Koff endast en keps av teamet så om jag ser tagen ut av stundens allvar så förstår ni varför (har på mig kepsen i skrivande stund).

Dag 1 på själva cykelloppet fortsatte fikaorgierna i ett furiöst tempo. Först en liten macka.

Ett par mil senare favoriten saffranspannkaka.

Precis som loppet 2013 var återigen Pålle ett stort draglok i vår grupp. Han verkar ha en dieselmotor med en växel som kör i ett tempo oavsett med- eller motvind. Pålle, med sina 71 år är en sann förebild och en av mina största cykelidoler, här vid nästa fikastopp som helt otippat bestod av focaccia.

Pålle fortsatte med sin brutala fart och som tur var fick vi en kort punkapaus där det var oklart vad Temposkägget egentligen spanade in.

Efter punkastoppet samlade vi ihop oss och det var ordning och reda i vår lilla grupp (inte alls som sådana där randonneurtöntgrupper som jag vanligtvis kör med).

Bara för att i nästa stund vara framme vid Holmhällar för en återigen god laxlunch, den här gången orökt.

Som tur var dröjde det inte länge till nästa depåstopp med äppelkaka med asmycket sås. Puh!

Bikeoholic-Jonas var ute på sin längsta cykeltur någonsin, vilket han klarade med bravur. Han var såklart enbart kittad med grejer från egna butiken, snyggt och snabbt även om jag inte tycker att strumporna hade en helt okej längd. Jaja, detaljer, men ska man marknadsföra sina grejer så är även sådant av vikt.

Någonstans i krokarna här började magen bli jäkligt full och slå i låren (eller om det var tvärtom) på ett inte helt behagligt och dallrigt sätt. Sådant hindrar inte en sann 360-cyklist att trycka i sig en saffransbulle och tre sorters kakor. Vetskapen om att det inte var många minuter till mål hjälpte också.

Men säg den vila som räcker tillräckligt länge. Väl i mål serverades utmärkt god rökt flundra med sportdryck.

På något sätt lyckades jag komma in i andra andningen här för jag tryckte i mig rejält av kvällens mat, helgrillat lamm med potatisgratäng och tillbehör samt chokladtårta till efterrätt. Även den fria baren lyckades jag ta en större del av. Här en bild på en del av den samt uppätet lamm med potatisgratäng som tagit slut och obefintliga tillbehör fast utan efterrätten som var på en tallrik utanför fotot i både tid och rum.

Temposkägget, min fru och jag var de som partajade längst och vi lyckades hålla på ända till 22-tiden. Lite lamt av övriga kan tyckas, men de var nog inte lika vältränade som vi.

Eat, sleep, cycle, repeat. På lördag morgon kl 8 strax efter frukostbuffén var det dags för avfärd igen.

Här, kan jag självgott konstatera, hade jag lyckats vara väldigt taktisk vid buffén, och första depåstoppets prövning kunde avnjutas med behag.

Strax därefter kom mitt favoritstopp alla kategorier. Spelmanslagsdepån med kajpsoppa och macka. Snacka om cykellyx alltså.

Medans gänget underhöll oss med Annas visa tuggade vi oss vidare genom loppet.

Här någonstans började matformen verkligen gå in i en höjdpunkt. Lunchlammet satt som en smäck!

Resten av loppet gick i ett huj och jag undrar om min nya superkraft är att jag kan äta hur mycket som helst på Gotland. Nästa depås äppelkaka gick precis som palsternackor inte av för hackor.

Sista depåstoppet var välbehövligt, det hade gått flera minuter sedan vi åt sist och mackan slank ner som ett gott rödtjut en fredagkväll.

Väl i mål utbröt stor och allmän skägg-glädje!

Tyvärr missade jag gruppbilden, det var verkligen ett skönt gäng vi hojade med. Anna var glad och oförskämt fräsch när hon gick i mål.

Den här helgen var helt suverän. Så mycket glada människor som bara har positivt att säga och ett fantastiskt arrangemang. Kul också att vara igång ordentligt med hojandet. Efter att vi gick i mål kändes det som att jag kunnat köra ett varv till utan problem vilket får ses som ett gott betyg på läkeprocessen och konditionen. The Tuba is back!