Gotland720–TRIUMF!!!

Det är lika bra att avslöja direkt att jag var den enda som klarade långa sträckan på första upplagan någonsin av loppet som kommer att bli en klassiker bland klassiker, Gotland720. 36 mil varav 32 i solokörning grejades i ett misärväder utan like, blåst på 10 meter/sekund med 15 meter/sekund i byarna och regn gjorde resan tuff, men segern desto större.

Idén med Gotland720 är slående sympatisk. Cyklisterna har flera alternativ på sträckor mellan 20 och 36 mil att välja bland där tanken är att man ska cykla så långt man klarar på under 12 timmar, och ligger man risigt till med tiden längs banan finns det funktionärer som pekar ut riktningen tillbaks till Visby. Det fiffiga här är att alla cyklister då kommer in ungefär samtidigt och att man då kan fira alla bragder tillsammans med god mat och dryck (och bragder blev det med många personliga längdrekord bland deltagarna). Loppet i sig har ett något tuffare upplägg än Gotland360 men traditionen med grymma depåer hålls fast vid. Ni som läst om loppen förr känner till viktiga cykeltermer som saffranspannkaka och kajpsoppa till exempel.

Innan cykellopp så blir den normale cyklisten väderprognosknarkare och så även Anna och jag, och prognoserna blev bara värre ju närmare loppet vi kom. I Visby på fredagskvällen regnade det rejält och prognosen sa 10 meter per sekund västlig vind och regn. En fredagskväll präglad av ångest helt enkelt, men vi beslöt oss ändå för att köra. Har man betalt så har man, men fram för allt så ska ju inte arrangörerna och alla funktionärer stå där med långa näsor när ingen dyker upp.

Sagt och gjort, vi dök upp i regnet och blåsten vid starten, fipplade med nummerlapparna, jiddrade lite med folk i största allmänhet och imponerades över häftiga cyklar och hur vältränade några verkade vara. Här kanske draghjälp fanns. Under Gotland Bike Camp så muttrade Philip något om att det i år skulle vara omöjligt för någon att klara hela sträckan. För tuff distans, för få deltagare och ingen organiserad körning borgade för det. Han verkade rätt säker på sin sak och sedan dess var hemliga planen att ta hela sträckan, solo om så krävdes, men lite sällskap är ju aldrig fel.

När vi startade visade det sig att det var rätt många som vill hänga med i snabbgruppen, 14 stycken blev vi. Efter ett par mil konstaterade jag att bara några få, om någon, skulle ha möjlighet att klara hela sträckan. Någon låg längst fram och drog i 40, någon drog i 33, någon annan började sacka i kantvinden, det vill säga ojämnt tempo, lite oro i cyklingen och körning på gränsen av förmåga skulle ge för lågt rullsnitt och för många återhämtningspauser (för mycket tid utan cykling). Då bestämde jag mig för att sticka solo vid första depån i Djupvik efter 43 km.

Som jag anade stannade alla i första depån så jag passade på att cykla vidare. Några cyklister var nästan ikapp vid depå nummer två men inte heller då stannade jag och sedan såg jag inte röken av någon annan cyklist förrän vid målgång. Första stoppet för mig blev lunchen efter 15,5 mil. Revbensspjäll med potatis och sås samt toabesök och flaskpåfyllning hanterades på 10 minuter (vilket under kvällen reducerades till 4 minuter trots mina protester). Därefter blev det bara ett par kortare stopp för mer vatten och en bulle. De sex stycken Snickersarna som jag hade med mig i ryggfickan blev basfödan, lunchen och de fyra bananerna blev komplementet.

Jag måste erkänna att det var tungt sista 10 milen. Min bristfälliga träning märktes i rygg och armar och bitvis trampade jag bara med höger ben på grund av hot spots i vänster fot och som grädde på moset verkade det bara blåsa motvind. Glädjen att gå i mål och mötas av en handfull jublande funktionärer på en i övrigt tom parkeringsplats strax utanför Visby var stark, bästa målgången någonsin. Knappa 36 mil, nästan hela vägen solo, rullsnitt på dryga 31,5 km/h och misärväder gör att jag rankar det här loppet rejält högt bland cykelupplevelser.

Nästa gång loppet går har jag hört att det ska bli sol och vindstilla. Då kommer jag att satsa på att vinna tävlingen “längst tid i depåerna”.

Biodynamiskt vin, nja

Länge har jag förvånats över vilken okunskap och undfallenhet att beröra ämnet biodynamiskt vin det verkar finnas inom vinvärlden. Om det nämns så brukar det vara i vaga positiva termer som att bonden påtar lite mer manuellt i jorden, eller att det verkar vara lite mer naturligt. På vinhandlarsajter jag nyttjar så är kan det vara en del av marknadsföringen av ett vin och bland alla de skribenter jag läst eller följer kan jag på rak arm bara påminna mig om en som tar tydligt avstånd, Johan P mat & vin. Han verkar hålla en något mer strikt linje än jag, och all heder åt honom för det, för vi gör alla olika bedömningar om och när vi är beredda att acceptera något. Jag till exempel bojkottar Saltå Kvarn, men beställde nyligen hem ett gäng viner där några av dem marknadsförs som biodynamisk odlade (jag vet, jag är rätt inkonsekvent och irrationell).

Vad är då kruxet med biodynamik och antroposofi? Tja, det varierar nog rejält och det har verkligen inte med kvaliteten på vinerna att göra. Kanske går det att dela in i några steg (jag har egentligen ingen aning om utbredningen av varje steg, men det hindrar mig inte från att gissa hej vilt).

1. Jordbrukaren påtar lite mer naturligt i jorden. Det här alternativet finns nog inte i verkligheten och marknadsförs knappast som biodynamiskt, men det är så det omtalas emellanåt i diverse poddar och bloggar, men förhoppningsvis är det väldigt få som tror det.
2. Jordbrukaren anammar de magiska bitarna av antroposofin. Det här är fortfarande harmlöst, dock väl så fjantigt. Här använder sig jordbrukaren av diverse preparat som skall ha positiv inverkan på odlingen. Till exempel tillverkas ett preparat genom att pressa in röllekablommor i urinblåsor av kronhjort som sedan placeras i solen under sommaren, i marken under vintern och sedan grävs upp på våren. Av preparatet används sedan 1-3 gram i gödsel som grävs ner i hål på lagom avstånd från varandra. I det här steget börjar saker och ting bli seriöst idiotiska, men jag tycker ändå att det är relativt harmlöst. Det räcker också med att fippla med de olika preparaten på rätt sätt för att uppnå Demeter-certifiering och därmed få marknadsföra sig som biodynamiker.
3. Jordbrukaren väljer helt bort beprövad vetenskap och ger till exempel homeopatiska preparat till sina djur. Nu har vi nått gränsen där biodynamiken och antroposofin blir obehaglig (och värre skall det bli). I de här fallen får djuren alltså helt verkningslösa preparat vid sjukdom, helt enkelt djurmisshandel. Tyvärr är det här nog relativt utbrett i någon form av missriktad tro att det är för det bästa. Men! Det skall också sägas att även om djuren inte får sina sjukdomar behandlade så har de det garanterat bättre på en antroposofisk gård än vad någon fjättrad höna eller fixerad sugga har det. Två fel gör dock inte ett rätt.
4. Det här steget gäller sammanslutningar likt Vidarkliniken som är rabiata motståndare till vacciner. Jag gissar att för de flesta läsare av den här bloggen så är punkten självklar. Vi vill inte ha mässling och smittkoppor tillbaka, så, för sjuttsingen, säg ifrån!
5. Sista steget på vidrighetsskalan berör de som helt och hållet gått in för antroposofins och biodynamikens grundare Rudolph Steiners raslära. Jag vet inte hur utbrett det är men räknar ändå med att den genomsnittlige biodynamikern klädsamt nog inte vill kännas vid det här. Dock är rasläran en viktig del av antroposofin som bland annat lär oss att folk med “svagt utvecklat jag-väsen…de var som växter…Därför är negrerna svarta”. Den vita rasen var så klart bäst. Yes liksom!

Så hur ska man då förhålla sig till de här stegen? Inte vet jag är det enkla svaret. Steg 1 och 2 känns nog så harmlösa, och egentligen har jag svårt att hysa något större agg även om jag ryser vid tanken på allt magiskt tänkande och new-ageigt flum.

Steg 3 tycker jag är knepigast där snedvriden ideologi/kunskapsförakt gör att djuren inte behandlas korrekt. Samtidigt äter jag Kyckling Curry från närmaste thai-restaurang där kycklingen garanterat haft ett värre liv än någon slumpvis vald kossa från en biodynamiskt driven gård. Här är jag inne i processen att skärpa till mig med var maten på tallriken kommer ifrån, men jag är verkligen inget föredöme än.

Steg 4 och 5 är nobrainers. Direkt farliga idéer där konsekvenserna då och då visar sig lokalt (till exempel i trakterna kring Järna) i form av något mässlingsutbrott eller liknande.

För den som vill läsa mer om antroposofi och biodynamik rekommenderar jag följande läsning att börja med:

• Föreningen Vetenskap och Folkbildning om Rudolph Steiners raslära.
• Wikipedia om biodynamiskt jordbruk.
• Dan Tilerts mycket läsvärda blogginlägg “Biodynamiken, antroposofin och varför inte”.
• Allting etiketterat antroposofi på Faktoider. För den som orkar läsa en stund nämns bland annat att senaste utbrottet av polio i Sverige var så sent som 1977 (inträffade så klart i Järna).

Vart på skalan/stegen var och en hör hemma i sitt gillande (eller avståndstagande) borde inte vara oreflekterat. Jag hoppas att i alla fall några av er som läser det här funderar ett varv till på vad ni handlar och stoppar i er och kanske läser vidare i några av länkarna ovan. Återigen så är jag ingen förebild här, snarast tvärtom med tanke på att jag gjort en hel del inlägg om biodynamiskt odlade viner.

En undran också. Det vore verkligen intressant att veta var på stegen ovan de olika vinproducenterna finns. En naturlig början vore att se på bolagssortimentet, men för mig även en del producenter som jag handlar av regelbundet från diverse vinhandlarsajter. Hojta till den som vet och jag kanske börjar nysta i någon ände.

Leitz Terrassen 2014, podcast-tips och så kom det paket med posten

Trots att det har gått en vecka nu så känner jag fortfarande av maran i låren. Det börjar släppa så pass att det inte är hindrande för cyklingen, och det vore ju bra inför nästa helgs 36 mil på Gotland720. Idag är det dags att testa en kort och lugn jogg för benstatus-kontroll.

Helgen inledde vi dock igår kväll med fläskmerguez från Franzéns charkuterier (märkvärdigt ska det vara). Korven hade bra harissabett, gillas, och var som vanligt larvigt god som med allt annat från Franzén. Till den råkade det bli en Leitz Rüdesheimer Berg Kaisersteinfels Terrassen 2014, den låg liksom närmast till hands i lilla drickakylen, och valet var rätt tanklöst.

Vinet visade sig vara alldeles strålande, tillräckligt för att notera här. Jag tycker att de Leitz jag druckit tidigare alltid levererat och det här är inget undantag. Det finns en liten sötma i vinet och det är smak av honung och päron. Syran är helt perfekt och vinet är jättegott till maten och för sig själv, jag hade gärna haft mer. Det är ett lite dyrare vitt vin än jag är van vid, 249 kr, men helt klart värt pengarna.

Ett litet tips också vad gäller alkohol och träning. Utmärkta podden Träningssnack på tyngre.se handlade senast om alkohol och träning och hur det ena påverkar det andra. Intressant och hörvärt.

Slutligen så kan jag meddela att större delen av vinsommaren är räddad i och med leveranserna från Xwine och Gaston. En massa rosé, men även rött, vitt och orange kom i paketen.

Helst skulle jag vilja testa allt på en gång, men jag anar att det kan ha vissa oönskade konsekvenser. Bubblet från Pithon-Paillé borde jag kunna hitta en orsak till att ta inom kort, och midsommarsillen måste ju ackompanjeras av något brandgult i glaset. Det här ska nog ordna sig.

Personligt världsrekord på Stockholm Marathon

3:45:57 sprang jag in på igår, lite långsammare än målet men också med mycket mindre träningen än tänkt. Det får duga och det var intressant att testa på en mara. Vilken skillnad också på evenemang mellan stora Stockholm Marathon och en småskalig 40-milare någonstans i obygden. På den ena möts 15 000 löpare i ett häftigt och mäktigt välarrangerat lopp, och på det andra sluter en handfull mer eller mindre råbarkade cyklister upp vid någon mack för att ta sig fram bäst de kan utan någon assistans och utan publik. Jag föredrar helt klart det senare.

Generellt sett funkade allt kring loppet bra. Det enda lite störande var att jag hamnade i en startgrupp nästan längst bak och trängseln första 7 kilometrarna gjorde löpning ryckig då det gällde att ruscha förbi när chans gavs, för att sedan ta stopp bakom några slashasar i bredd. Efter det kunde jag falla hyfsat väl in i min egen lunk vilket var skönt.

För någon som tränar kondition mycket med fokus på lite längre sträckor som jag gör så känns maran lätt rent konditionsmässigt och vad det gäller att klara energin. När jag kom fram var jag pigg och helt klar i knoppen. Den begränsande faktorn var så klart benen och i synnerhet låren. Att gå trappan ner på Östermalms IP efteråt var minst sagt smärtsamt och i skrivande stund är det fortfarande jobbigt att resa sig från stolen, sista 7-8 kilometrarna var tunga. Cykelturen hem var inte heller helt smärtfri. Jag gissar att det hade känts bättre om jag kunnat fortsätta med träningen efter nyår som jag tänkt, istället för att bara få delar av april och maj på mig för löpträningen. Tanken var ju en bekväm mara.

I övrigt kan jag bara konstatera att cyklingen är jämrans mycket roligare en löpningen för mig. Så klart ska jag fortsätta löpträningen, men kanske satsa på lite kortare lopp för inspiration. Varför inte Lidingö 15 km? Som tidigare sagt: Att sätta igång med löpträning och testa en mara var nog bästa sättet att få igång cykelsuget. Ser fram emot Gotland720 om två veckor.

Maraprepp

T-shirten fixad, patt-tejpen framme och träningsklockan på laddning.

Är aningens otaggad just nu men förhoppningsvis så blir det bättring imorgon i startområdet. Lite pirr magen får jag ändå erkänna. Rapport kommer.

Maj - sammanfattning

En till bra månad! Missade målet med 3 långpass löpning på grund av en helg med feber, men i övrigt frisk och ganska kry. Viktigaste var att få ihop långpasset på dryga 34 km. Helt okej. Cyklingen har varit helt fantastisk och väldigt kul med 20-milare från Södertälje och Gotland Bike Camp. Vore kul om det kan fortsätta så här ett tag till. Just ja. Garmin Vector liksom.

Löpning: 12 pass och 13 mil. Helt okej och på något sätt verkar formen ha hittat tillbaks lite grand.

Cykling: 68 suveräna mil på Eddy, landsväg är kul. 28 mil på fulpendlaren och fjuttiga 16 km (men ack så hårda) på crossen.

Målsättningar i juni: Att få en okej stockholmsmara. Tidmålet känns underordnat utan jag skulle vilja att det blev en trevlig upplevelse. Inga målsättningar kring Gotland720 annat än att jag väljer den sträcka jag blir sugen på och ser till att komma i mål i tid.